Dear friends,

today was the final election day in the presidential elections, and now the results have come.

Today we had a chance to vote for a more open, tolerant & sustainable Finland – and so many finns did! More than 37% of the votes were given to Pekka Haavisto, our green candidate. This did not make him president, but we see the campaign, the final outcome and the amount of all the happy, devoted, hard-working supporters of Pekka as a victory for a new Finland.

Pekka got 37,4% of the votes in the whole country, and Mr. Sauli Niinistö won with 62,2%. Pekka got a good persentage in rural areas and in the north&east of Finland, where the Greens traditionally have not been very succesfull. In Lapland, in the city of Kolari, Pekka got 55% Many people have now voted green for the first time in their lives.

We as Greens are so gratefull to all the activists, who made Pekkas campaign what it was – a new kind of bottom-to-top -campaign, where people themselves made decisions to just go out there and do something, for their own values, for Pekka, for this country. They did not do it for the Green party, but as we all worked for the same goal, we did it together. Middle-aged men working in factories, mothers&fathers with small children, people with a migrant backround, gays &heterosexuals, hipsters and grandma’s!

We also want to thank both EGP and all of you european greens around the continent (especially Miljöpartiet in Sweden), who also participated; sent us greetings or helped the campaign via the social media or in the internet! To us, Finland tomorrow will be a much better place than it was only half a year ago.

Best wishes from a cold Helsinki!

On the behalf of the Finnish Greens,

Tanja Remes

Den största segern var
ändå att Pekkas kampanj lyckades engagera många och föda ny energi i det
politiska samtalet. Frågor om internationell samverkan, fred och en mänskligare
människosyn bars fram och de unkna strömningar som fått fäste i parlamentsvalet
förra året blåstes bort.

Från oss svenska
miljöpartister: Stort grattis till presidentkampanjen och det goda resultatet,
Pekka!

Pekka Haavisto är mycket väl ansedd bland Gröna politiker runt om i världen, och har goda kontakter med Miljöpartiet i Sverige. Han var den första gröna ministern i Europa på nittiotalet och har arbetat i flera viktiga uppdrag för FN om fred och miljöfrågor i Sudan och på Balkan.

Vore kul om alla finlänska medborgare i Sverige får möjlighet att rösta grönt även i en andra valomgång!

Pekkas kampanjsida på facebook.

Om Pekka.

Om jag förstår det rätt har man i Vänsterpartiet haft en ingående diskussion kring problemen som kan finnas med att ha en ensam partiledare. Ingen tror väl att det dubbla ledarskapet är problemfritt, så det blir såklart en avvägning. Men jag menar att dubbelt ledarskap sänder en tydlig signal att politik handlar om mer än personliga åsikter hos en partiledare, att det handlar om ett kollektivt beslutsfattande där alla samhällsmedborgare ska kunna delta. Självklart öppnar det också upp för mänskligare partiledare som får arbetsformer som lättare går att förena med familj och utvecklande vänskapsrelationer utanför politiken.

Miljöpartiet utmanade redan för 30 år sedan med att säga att sättet att jobba i partiet också är en del av politiken, en del i att arbeta för att förbättra samhället. Miljöpartiet bejakade inte bara delat ledarskap utan också transparenta regler om hur länge samma person kan ha uppdrag och öppna kandidatprocesser på alla nivåer där antalet år som partimedlem inte avgör lämpligheten för politiska förtroendeuppdrag. Dessa arbetsformer rapporteras konstigt nog fortfarande om som ’nya’ och ’alternativa’.

Jag antar att det var partikulturen hos Vänsterpartiet som sa nej. Och det är sant att dubbel ledarskap handlar om mycket mer än två goda kandidater som väljs båda två i stället för en. I det har nog Jenny Madestam rätt när hon avrått Vänsterpartiet från att införa dubbelt ledarskap; kulturen har inte varit sådan att man bejakat kollektivt beslutsfattande och samarbete på högsta ledningsnivå. Men allt kan väl utvecklas? Och om nu partikulturen är så olika mellan partier, har det inte varit en väldigt ensidig på en enväldig partiordförande i svensk partitradition?

1. Skolan och äldreomsorgen.
2011 års debatt om flykten från läraryrket och avslöjanden om grava missförhållanden i äldreomsorgen påminner om att det finns mycket att göra. Borgs prat om tak för internräntor besvarar knappast frågan om hur kvalitetsarbete görs till drivkraften för utbildning och omsorg. När får jag se varje privat förskola, skola, äldreboende och vårdcentral upplysa mig hur mycket av överskottet som man inte anser behövs för att förbättra kvaliteten utan istället skickas till ägaren eller används till annat?

2. Tågtrafiken.
Massor av helgresenärer fick även denna jul vatten på sin kvarn om otillräckligheten i organisationen hos SJ och svenska tågtrafiken (två dygn på trånga stationer och stillastående tåg utan att erbjudas buss eller bra information!). När kommer konkreta planer för att börja bygga bort flaskhalsar och stegen som gör tåget till framtidens färdmedel?

3. Trygghetssystemet.
Få frågor berör så stora delar av befolkningen. Men det som kallas det svenska välfärdssystemet är fullt av hål, och regeringen har bidragit med ytterligare absurditeter när sjukförsäkringen sparkar ut människor som inte kan jobba. När ska vi sluta välta över sjuka och unga arbetslösa att klara sig bäst de kan eller till kommunerna och det förödmjukande försörjningsstödet?

4. Miljön.
Aldrig har vi vetat så mycket om miljöproblemen, men också om lösningar och möjligheter. Ändå används inte politiken till att gynna hållbara lösningar och minska utsläppen av koldioxid, skydda biologisk mångfald och stoppa spridningen av miljögifter. Är det verkligen vettigt att lägga ut hela frågan på konsumenter utan möjlighet till överblick av konsekvenserna?

5. Bostäderna.
Idag var familjs viktigaste investering och Sveriges största skuldberg. Men hur länge har politiken råd att strunta i upprustningen av miljonprogrammen och avsaknaden av hyresrätter? Har inte unga rätt till bostad utan att det finns föräldrar som köper eller går i borgen för miljonlån? Det hjälper knappast att bostadsministern åker på ’förlåt resa’ i förorten när regeringens åtgärder stannar vid en små skattejustering
för inneboende.

Se där en diger lista. Bara för mig och mina gröna kollegor i rikdagen, kommunerna och landstingen att hugga tag i det politiska arbetet; att få igång debatten, ta in kloka synpunkter kring lösningar, utforma förslagen och peka ut riktningen för ett samhälle som kan byggas både mänskligare och hållbarare.

Regeringen försöker vifta bort frågan genom att hänvisa till att det var en kall vinter, att ekonomin går bra och att utsläppen minskat tidigare. Men en bra klimatpolitik måste fungera även med kalla vintrar, ekonomin måste betecknas som god först när också framtida livsutrymme inte förstörs, och att utsläppen minskat tidigare är ju snarare ett skäl att kräva ännu större minskningar för att förstärka en trend.

Samtidigt är det svårt att vara förvånad. När miljöminister Lena Ek för några veckor sedan (30/11) skulle beskriva den svenska klimatpolitiken i SR:s program Klotet lät det så här: – Det märkliga är att vi har satt tre stycken rätt tuffa mål i Sverige; vi ska dra ner utsläppen med fyrtio procent till 2020, vi ska ha en fossilfri fordonsflotta till 2030, och vi ska vara nettoneutrala 2050, men det är ingen som har funderat över vägen dit.

Med andra ord: Regeringen har satt upp mål men har inte funderat över hur målen ska nås. Men det finns andra som funderat. Efter valet 2006 tillsatte alliansregeringen en klimatberedning, med representation från samtliga riksdagspartier, som skulle komma med förslag på klimatpolitiska åtgärder för att minska utsläppen.

Klimatberedningen föreslog bland annat investeringar i ny järnväg, stöd till bönder för att producera biogas av avfall samt en skatt på tunga lastbilar. Av klimatberedningens tio förslag har regeringen genomfört två. Åtta av förslagen, som skulle ha minskat utsläppen med fyra miljoner ton koldioxid om året, kastades i papperskorgen.

Då är det kanske inte så konstigt att utsläppen nu ökar.

Sverige måste säga vad man är beredd att medverka till för att säkra sådan klimatfinansiering i perioden 2013-2020 som diskuteras här i samband med den gröna fonden. Mötet här i Durban kan inte bara fatta beslut om en internationell fond, man måste också visa att fonden kommer att innehålla pengar.

Men Sverige kommer till klimatförhandlingarna utan bidrag till denna finansiering. Tyskland och Danmark gick går ut med att de lovar en mindre summa redan nu för att få igång samtalen om konkreta pengar. Det var konstruktivt och borde följas av Sverige och ett löfte från Ek som har Borgs välsignelse.

Jag menar att det är orimligt att länder här i Afrika som redan drabbas hårt av klimatförändringar återigen ska få kalla handen från den rika västvärlden. Dessa länder har ett skriande behov av hjälp att skydda sig mot ett mer extremt väder och investeringar i klimatsmart energi för utveckling.

Sverige måste börja ta finansieringsfrågorna på mycket större allvar. Att utlova stöd och sen inte på två år kunna precisera hur man ska åstadkomma nya finansieringsflöden, t ex genom internationella koldioxidavgifter på flyg och sjöfartsutsläpp som idag är obeskattade, samt möjligheterna till avgifter på finansiella transaktioner, är oansvarigt. Sverige borde vara en föregångare i sunda klimatfinanser inte sitta tyst i rummet.

Christine Milne har varit lärare men sitter nu som en av nio senatorer från Miljöpartiet i den Australiensiska senaten. Där utgör de gröna del av regeringsunderlaget utan att sitta med i regeringen. Som del av uppgörelsen med regeringen finns den klimatlagstiftning med koldioxidskatt som Australien nu beslutat om och som börjar tas ut i sommar. Christine menar dock att den nya klimatlagstiftningen på hemmaplan inte innebär att Australiensiska regeringen har en klimatvänlig linje i de internationella förhandlingarna. Australien är motvilligt att fortsätta Kyoto och skyller på att Kina först borde ha likvärdiga åtaganden. Klimatskeptiker får 80% av mediautrymmet kring kimatfrågor i Australien.

Elizabeth May är den första och hittills enda gröna politikern i Kanadas federala parlament trots likvärdigt stöd i opinionen som svenska Miljöpartiet pga majoritetsvalkretsar. Hon får här i Durban många frågor om kanadensiska regeringens oerhört negativa inställning till Kyotoavtalet (signalerat till och med att de tänker bryta mot de åtaganden som de redan har), och kring den storskaliga utvinningen av oljesand som kraftig bidrar till ökade koldioxidutsläpp. Elizabeth förklarar att premiärministern är klimatskeptiker och att flertalet kanadensare faktiskt stödjer ett internationellt klimatavtal. Hon uppmanar Sverige och andra länder att kritisera Kanadas svek i klimatpolitiken och att EU tar upp frågan också i samtalen kring handelsavtal EU-Kanada för att sätta press.

Trots svårigheterna att bryta igenom i valsystemen och utmaningarna med klimatfrågorna så försöker de båda göra världen lite grönare. Verkligen två gröna kvinnor som inspirerar.

Det finns idag ett stort överskott i klimatarbetet i Kyoto, främst från Ryssland och Ukraina som fick extremt generösa krav när Kyoto bildades men även många länder i forna Östeuropa har överskott genom att den fossilslukande industrin har omstruktureras. Skulle allt överskott användas möjliggör det enorma ökningar av utsläpp trots nya åtaganden i Kyoto (problemet kallas ibland för hot air).

I Sverige har det paradoxala med nuvarande regler som tillåter att länder helt enkelt säljer sitt överskott varit uppe i debatten ett par gånger, t ex i en interpellationsdebatt riksdagen i januari i år och svar på fråga nu under hösten. Anders Borg har sagt att man tittar på hur stora belopp som dessa överskott skulle kunna inbringa till statskassan, dvs hur mycket man skulle få om man sålde överskottet till något land vars klimatarbete inte nått upp till det landets åtaganden. Resultatet av en försäljning är att Sverige blir ansvarigt för betydligt större utsläpp och att länder som inte gjort vad de borde ges en enkel utväg. Andra i regeringen har motiverat denna linje med att Sverige vill använda möjligheten att själv sälja eller spara överskott som förhandlingsbricka här i Durban. Man menar alltså att det skulle kunna hjälpa i frågan om lösning på hot air–problemet om Sverige är öppet för att själva använda sitt överskott.

Nu har Afrikanska länderna tillsammans med ö-staterna här i förhandlingarna föreslagit att rätten att sälja överskott tas bort och att rätten att utnyttja överskottet för att täcka underskott i nästa period begränsas kraftigt. Jag ställde istället frågan till en indisk expert som följt dessa förhandlingar under en längre tid, Payal Parekh, hur ser hon på den strategin? Hjälper det verkligen förhandlingarna fram mot ett starkt Kyotoavtal så som Borg och miljöministern argumenterat? Se Ms Parekhs svar här:

Det är uppenbart att det mest klimatsmarta alternativet är att annullera överskottet och på så sätt inte låta något annat land köpa upp dem och släppa ut mer klimatgaser. Miljöpartiet har uppmanat regeringen att skärpa sig.

EU behöver städa upp bland ’hålen’ i klimatbokföringen och här i Durban har det blivit klart även för svenska miljöministern som nu givit signalen till EU-förhandlarna att annullering av överskotten behövs i regelverket. En tillnyktring i sista stund. Det ger visst hopp för samtalen här och riktiga klimatåtaganden i framtiden.