Jan 05 2012
Fortsatt ensidigt på partiledarfronten i svensk politik
Hör ikväll att vänsterpartiet beslutat att inte införa ett dubbelt partiledarskap. Det är synd. De politiska arbetsformerna behöver utvecklas och dubbelt ledarskap är ett sätt.
Om jag förstår det rätt har man i Vänsterpartiet haft en ingående diskussion kring problemen som kan finnas med att ha en ensam partiledare. Ingen tror väl att det dubbla ledarskapet är problemfritt, så det blir såklart en avvägning. Men jag menar att dubbelt ledarskap sänder en tydlig signal att politik handlar om mer än personliga åsikter hos en partiledare, att det handlar om ett kollektivt beslutsfattande där alla samhällsmedborgare ska kunna delta. Självklart öppnar det också upp för mänskligare partiledare som får arbetsformer som lättare går att förena med familj och utvecklande vänskapsrelationer utanför politiken.
Miljöpartiet utmanade redan för 30 år sedan med att säga att sättet att jobba i partiet också är en del av politiken, en del i att arbeta för att förbättra samhället. Miljöpartiet bejakade inte bara delat ledarskap utan också transparenta regler om hur länge samma person kan ha uppdrag och öppna kandidatprocesser på alla nivåer där antalet år som partimedlem inte avgör lämpligheten för politiska förtroendeuppdrag. Dessa arbetsformer rapporteras konstigt nog fortfarande om som ’nya’ och ’alternativa’.
Jag antar att det var partikulturen hos Vänsterpartiet som sa nej. Och det är sant att dubbel ledarskap handlar om mycket mer än två goda kandidater som väljs båda två i stället för en. I det har nog Jenny Madestam rätt när hon avrått Vänsterpartiet från att införa dubbelt ledarskap; kulturen har inte varit sådan att man bejakat kollektivt beslutsfattande och samarbete på högsta ledningsnivå. Men allt kan väl utvecklas? Och om nu partikulturen är så olika mellan partier, har det inte varit en väldigt ensidig på en enväldig partiordförande i svensk partitradition?
