Arkiv
Kategori: Globalt
Feb 06 2012
Finska gröna tackar för stödet till Haavisto
Dear friends,
today was the final election day in the presidential elections, and now the results have come.
Today we had a chance to vote for a more open, tolerant & sustainable Finland – and so many finns did! More than 37% of the votes were given to Pekka Haavisto, our green candidate. This did not make him president, but we see the campaign, the final outcome and the amount of all the happy, devoted, hard-working supporters of Pekka as a victory for a new Finland.
Pekka got 37,4% of the votes in the whole country, and Mr. Sauli Niinistö won with 62,2%. Pekka got a good persentage in rural areas and in the north&east of Finland, where the Greens traditionally have not been very succesfull. In Lapland, in the city of Kolari, Pekka got 55% Many people have now voted green for the first time in their lives.
We as Greens are so gratefull to all the activists, who made Pekkas campaign what it was – a new kind of bottom-to-top -campaign, where people themselves made decisions to just go out there and do something, for their own values, for Pekka, for this country. They did not do it for the Green party, but as we all worked for the same goal, we did it together. Middle-aged men working in factories, mothers&fathers with small children, people with a migrant backround, gays &heterosexuals, hipsters and grandma’s!
We also want to thank both EGP and all of you european greens around the continent (especially Miljöpartiet in Sweden), who also participated; sent us greetings or helped the campaign via the social media or in the internet! To us, Finland tomorrow will be a much better place than it was only half a year ago.
Best wishes from a cold Helsinki!
On the behalf of the Finnish Greens,
Tanja Remes
Jan 22 2012
Pekka Haavisto till andra omgången i finska presidentvalet!
Det är väldigt glädjande att de finska Grönas kandidat Pekka Haavisto i dagens presidentval lyckades mycket bra och blev tvåa efter samlingspartiets Sauli Niinistö. Det innebär att det är en grön och framtidsinriktad politiker som ställs mot kandidaten från Moderaternas finska systerparti i den andra valomgången. Ett bevis på hur grön politik och gröna politiker vinner förtroende hos allt större grupper, inte bara i Sverige utan i många länder runt om i världen.
Pekka Haavisto är mycket väl ansedd bland Gröna politiker runt om i världen, och har goda kontakter med Miljöpartiet i Sverige. Han var den första gröna ministern i Europa på nittiotalet och har arbetat i flera viktiga uppdrag för FN om fred och miljöfrågor i Sudan och på Balkan.
Jan 21 2012
Ser fram emot gröna framgångar i finska presidentvalet imorgon
Hejar idag på min finske partikollega Pekka Haavisto som slutspurtar i presidentvalet i Finland, att en så kompetent och klok person som Pekka deltar som kandidat till presidentposten visar en styrka i finsk demokrati. Pekka har många gånger delat med sig av kunskap till oss i Miljöpartiet i Sverige och jag har själv inspirerats i mitt engagemang av honom.
Vore kul om alla finlänska medborgare i Sverige får möjlighet att rösta grönt även i en andra valomgång!
Pekkas kampanjsida på facebook.
Om Pekka.
Dec 08 2011
Dags för miljöminister Lena Ek att prata pengar med Anders Borg
En av nyckelfrågorna i Durban är frågan om internationell klimatfinansiering. Alltså hur de länder som släppt ut mycket växthusgaser ska hjälpa till att finansiera åtgärder som skyddar fattiga samhällen från extrema väder och bidrar till investeringar i klimatsmart teknik som leder till utveckling. Med allt fler beräkningar om kostnaderna för klimatförändringarna är det också tydligt att det blir allt dyrare att vänta med åtgärder för att minska utsläppen.
Sverige måste säga vad man är beredd att medverka till för att säkra sådan klimatfinansiering i perioden 2013-2020 som diskuteras här i samband med den gröna fonden. Mötet här i Durban kan inte bara fatta beslut om en internationell fond, man måste också visa att fonden kommer att innehålla pengar.
Men Sverige kommer till klimatförhandlingarna utan bidrag till denna finansiering. Tyskland och Danmark gick går ut med att de lovar en mindre summa redan nu för att få igång samtalen om konkreta pengar. Det var konstruktivt och borde följas av Sverige och ett löfte från Ek som har Borgs välsignelse.
Jag menar att det är orimligt att länder här i Afrika som redan drabbas hårt av klimatförändringar återigen ska få kalla handen från den rika västvärlden. Dessa länder har ett skriande behov av hjälp att skydda sig mot ett mer extremt väder och investeringar i klimatsmart energi för utveckling.
Sverige måste börja ta finansieringsfrågorna på mycket större allvar. Att utlova stöd och sen inte på två år kunna precisera hur man ska åstadkomma nya finansieringsflöden, t ex genom internationella koldioxidavgifter på flyg och sjöfartsutsläpp som idag är obeskattade, samt möjligheterna till avgifter på finansiella transaktioner, är oansvarigt. Sverige borde vara en föregångare i sunda klimatfinanser inte sitta tyst i rummet.
Dec 07 2011
Sköna gröna kvinnor om sin kamp i Australien och Kanada
En bra sak med internationella klimatförhandlingar är att många människor möts och samtalar kring klimatpolitik med väldigt olika erfarenheter och perspektiv. Jag har passat på att träffa gröna parlamentarikerkollegor från bland annat Kanada och Australien för att få deras syn på vilka steg som kan tas för bättre klimatarbete. Den berättelse de ger mig visar på en svår kamp för klimatfrågan i båda dessa stora länder.
Christine Milne har varit lärare men sitter nu som en av nio senatorer från Miljöpartiet i den Australiensiska senaten. Där utgör de gröna del av regeringsunderlaget utan att sitta med i regeringen. Som del av uppgörelsen med regeringen finns den klimatlagstiftning med koldioxidskatt som Australien nu beslutat om och som börjar tas ut i sommar. Christine menar dock att den nya klimatlagstiftningen på hemmaplan inte innebär att Australiensiska regeringen har en klimatvänlig linje i de internationella förhandlingarna. Australien är motvilligt att fortsätta Kyoto och skyller på att Kina först borde ha likvärdiga åtaganden. Klimatskeptiker får 80% av mediautrymmet kring kimatfrågor i Australien.
Elizabeth May är den första och hittills enda gröna politikern i Kanadas federala parlament trots likvärdigt stöd i opinionen som svenska Miljöpartiet pga majoritetsvalkretsar. Hon får här i Durban många frågor om kanadensiska regeringens oerhört negativa inställning till Kyotoavtalet (signalerat till och med att de tänker bryta mot de åtaganden som de redan har), och kring den storskaliga utvinningen av oljesand som kraftig bidrar till ökade koldioxidutsläpp. Elizabeth förklarar att premiärministern är klimatskeptiker och att flertalet kanadensare faktiskt stödjer ett internationellt klimatavtal. Hon uppmanar Sverige och andra länder att kritisera Kanadas svek i klimatpolitiken och att EU tar upp frågan också i samtalen kring handelsavtal EU-Kanada för att sätta press.
Trots svårigheterna att bryta igenom i valsystemen och utmaningarna med klimatfrågorna så försöker de båda göra världen lite grönare. Verkligen två gröna kvinnor som inspirerar.
Dec 07 2011
Svensk tillnyktring i viktig fråga för klimatavtalet
En andra åtagandeperiod för Kyoto är vad nästan alla här på klimatmötet hoppas på. Men det finns flera delar också av Kyotoavtalet som många säger behöver ändras för att riktiga minskningar av utsläpp ska garanteras. En sådan del är reglerna kring hur överskott i nationella klimatarbetet ska hanteras när man går från en åtagandeperiod till nästa (alltså det antal ton klimatgaser som ett land minskar utöver sitt internationella åtagande för den perioden).
Det finns idag ett stort överskott i klimatarbetet i Kyoto, främst från Ryssland och Ukraina som fick extremt generösa krav när Kyoto bildades men även många länder i forna Östeuropa har överskott genom att den fossilslukande industrin har omstruktureras. Skulle allt överskott användas möjliggör det enorma ökningar av utsläpp trots nya åtaganden i Kyoto (problemet kallas ibland för hot air).
I Sverige har det paradoxala med nuvarande regler som tillåter att länder helt enkelt säljer sitt överskott varit uppe i debatten ett par gånger, t ex i en interpellationsdebatt riksdagen i januari i år och svar på fråga nu under hösten. Anders Borg har sagt att man tittar på hur stora belopp som dessa överskott skulle kunna inbringa till statskassan, dvs hur mycket man skulle få om man sålde överskottet till något land vars klimatarbete inte nått upp till det landets åtaganden. Resultatet av en försäljning är att Sverige blir ansvarigt för betydligt större utsläpp och att länder som inte gjort vad de borde ges en enkel utväg. Andra i regeringen har motiverat denna linje med att Sverige vill använda möjligheten att själv sälja eller spara överskott som förhandlingsbricka här i Durban. Man menar alltså att det skulle kunna hjälpa i frågan om lösning på hot air–problemet om Sverige är öppet för att själva använda sitt överskott.
Nu har Afrikanska länderna tillsammans med ö-staterna här i förhandlingarna föreslagit att rätten att sälja överskott tas bort och att rätten att utnyttja överskottet för att täcka underskott i nästa period begränsas kraftigt. Jag ställde istället frågan till en indisk expert som följt dessa förhandlingar under en längre tid, Payal Parekh, hur ser hon på den strategin? Hjälper det verkligen förhandlingarna fram mot ett starkt Kyotoavtal så som Borg och miljöministern argumenterat? Se Ms Parekhs svar här:
Det är uppenbart att det mest klimatsmarta alternativet är att annullera överskottet och på så sätt inte låta något annat land köpa upp dem och släppa ut mer klimatgaser. Miljöpartiet har uppmanat regeringen att skärpa sig.
EU behöver städa upp bland ’hålen’ i klimatbokföringen och här i Durban har det blivit klart även för svenska miljöministern som nu givit signalen till EU-förhandlarna att annullering av överskotten behövs i regelverket. En tillnyktring i sista stund. Det ger visst hopp för samtalen här och riktiga klimatåtaganden i framtiden.
Dec 06 2011
Reinfeldts skrala intresse för klimatfrågan
Enligt en ny mätning så talar vår statsminister allt mindre om klimatet. Reinfeldt återfanns i 2528 artiklar om klimatet under de två åren som föregick toppmötet i Köpenhamn 2009. De två åren efter mötet är motsvarande siffra 638.
Hur kunde vår tids största utmaning halka så långt ner på den politiska dagordningen? Jag tror att det beror på flera olika saker. Självklart spelar det roll att media rapporter mindre om en fråga, men det spelar också roll vad vi politiker gör. Det spelar roll om Reinfeldt nämner ordet klimat 20 gånger i regeringsförklaringen (som han gjorde 2009) eller fyra gånger (som han gjorde i år). Det spelar roll om en regering väljer att skicka statsministern till Durbantoppmötet (som Norge gör) eller låter statsministern stanna hemma (som Sverige gör).
Vi politiker har ett ansvar att tala om klimatet även när det inte är högst upp på den mediala dagordningen, och vi måste våga säga som det är. Idag släppte den globala klimatrörelsen CAN en ranking av de stora utsläppsländernas klimatarbete. I den totala rankingen kommer Sverige fyra, efter tre tomma placeringar (inget land förtjänade pallplats, tyckte organisationerna bakom granskningen). Samtidigt ser vi hur Sverige sakta men säkert faller på listan över ländernas klimatpolitik, en av underkategorierna. Där hamnar Sverige först på plats 34 av 58.
Det är knappast någon slump att Sverige rasar på klimatrankingen i samma takt som vår statsminister prioriterar frågan allt lägre. Kontrasten till de allt fler och tydligare forskningsrapporterna som visar allvaret med klimatförändringar, och till alla de klimatsmarta lösningar som kommit fram de senaste åren, kan inte bli större.
Dec 06 2011
Kontrast: Nobelkänsla i Durban
Idag arrangerades en dialog mellan vetenskapsmän och politiker i Nobels anda av Sydafrikanska
regeringen (värd för klimatmötet) tillsammans med Stockholm Resilience Centre
och Pottsdam Institute. Ett tiotal ministrar samsades med vetenskapsmän under
ledning av Johan Rockström som högtidligt påminde om slutsatserna i Stockholm
Memorandum, från 3:rd Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability i
våras.
Det gav en intellektuell stimulans till de tröttlösa klimatförhandlingarna att
vetenskapsmän som bland andra Rajendra Pachauri och Sir Nicolas Stern tydligt
förklarade att det kommer kosta jorden så mycket mer i ökade klimatförändringar än flertalet av de lösningar som länder idag kan genomföra.
Ministrar från afrikanska länder betonade behoven att nu både få till stånd
anpassning för att minska sårbarheten för fattiga samhällen och att drastiskt
minska de globala utsläppen. ”We are in this ship together, we don’t want the
Green Fund to be emty” sa Ghanas minister Ms Ayittey i ett engagerat anförande
riktat mot EU och USA som vägrat precisera hur löftet om 100 miljader dollar
per år till den gröna fonden för hjälp till klimatomställning och anpassning i
syd ska uppfyllas.
Dialogen avslutades med ett uttalande om vikten att se klimatsamtalen som
tydligt länkade till arbetet med hållbar utveckling och arbetet med att
utveckla ekonomiska verktyg.
Dec 05 2011
Hur dör ett klimatavtal? Kan ett nytt födas?
Många trodde att misslyckandet vid klimatmötet i Köpenhamn satte stopp för ett fortsatt Kyotoavtal. USA
framhärdade att man inte kunde skriva under det och EU m fl villkorade en
fortsättning med både USA och Kina skulle skriva på. Kina i sin tur vägrade ta
på sig bindande krav på utsläppssänkningar. Med konstgjord andning (och nyspråk
i folkrätten) lever fortfarande Kyotoavtalet och hoppet om en ny åtagandeperiod
av utsläppsminskningar efter den nuvarande som går ut 2012. Men hur långt
Nu två år efter Köpenhamnsmötet saknas alltjämt den politiska viljan att globalt ta itu med klimatproblemen. Många EU-länder fokuserar på skuldkrisen och gör det till ursäkt för allt tankearbete
kring klimatfrågan. Strategiska satsningar på klimatsmarta transporter, energi-
och resurseffektiveringar och förnybar energi har av flertalet i EU inte lyfts in som den motåtgärd till
krisen den framtidssatsning som behövs för att klara både ekonomisk och
ekologisk kris som Miljöpartiet och den Europeiska gröna rörelsen föreslagit (Green
New Deal).
Länderna här i Durban pratar inte om några siffror för utsläppsminskningar. Det mest konkreta och viktigaste för global samordning för klimathotet finns alltså inte på bordet här. De helt otillräckliga
utsläppsminskningar som länderna själva sagt som ’bud’ i Köpenhamnsaccordet är
de enda som finns (där EU säger minskning med 20 % till 2020 vilket för Sverige
inte innebär några krav på att minska mer än det som redan sker). Tydligare än
så kan den politiska oförmågan knappast manifesteras.
Det som samtalen här handlar om konststycket att få Kyotoavtalet att övervintra denna politiska
istid så att länderna om några år ska kunna ta itu med siffrorna igen. Nu
tänker man sig att de länder som vill (utöver EU kanske Australien och Nya
Zeeland) skriver på för en ny åtagandeperiod för Kyotoavtalet och att
förhandlingar sätts igång om ett nytt klimatavtal och utsläppsminskningar efter
2020 där alla ska vara med.
Osäkerheten kring ett nytt klimatavtal är stora. Många menar att få det bindande på samma sätt som
Kyotoavtalet kommer att vara svårt, åtminstone om det ska handla om utsläppsminskningar
i de storleksordningar som krävs för att klara klimatet. Bindande frivillighet
kan bli nya normen. Om det lyckas hänger då mer på att andra drivkrafter än globala klimatavtal gör
att vi minskar utsläppen ändå.
Dec 04 2011
Klimatlösningar oberoende av globalt avtal?
Det dubbla med klimatpolitiken just nu är att det parallellt med
trögheten (rentav oviljan) att politiskt ta tag ordentligt i frågan så finns
mycket som händer och är positivt. I Sverige ser vi hur många kommuner sätter
upp ambitiösa program och aktivt jobbar för att minska utsläppen genom bättre
kollektivtrafik, avfallssortering, energieffektivisering och
konsumentinformation. Där går överlag klimatarbetet framåt. Kaj Embréns
diskuterande nyligen att städerna i världen kan trycka på för ett bättre globalt
avtal i Durban http://bloggar.miljoaktuellt.idg.se/kajembren/2011/11/20/for-oss-de-99-kommer-durban-att-leverera/
Där det också händer är inom sektorer som ser sig som delar av
lösningen, som t ex förnybar energi. Där finns idag ett mycket större tryck på
att global och nationell politik ska sluta stå ivägen för den omställning som
på sina håll börjat rulla och tydligare stödja t ex utveckling och utbyggnad av
förnybar energi. Man kan se det som att vi vid sidan av ett traditionellt
klimatavtal om minskade utsläpp kan ha ett avtal om gemensamma satsningar i
sektorer som hjälper till med lösningar. Ett investeringsavtal för klimatet tas
upp av en del (bla Björn Ola Linnér på Linköpings universitet) och fördelen med
ett sådant vore att vända blicken mot lösningar och inte fastna på samma sätt
som hittills enbart i problemen med fördelning av ‘de jobbiga’ utsläppsminskningarna.
Sådana tankar får stöd av att internationella energiorganet nyligen visade på
att förnybar energi är den snabbast växande dleen av energisektorn: http://www.businessgreen.com/bg/news/2127695/iea-renewables-fastest-growing-energy-sector
Så kanske ska man inte stirra sig blind enbart på ett övervintrat
Kyotoprotokoll. Poängen är snarare att få till ett globalt avtal som också
hjälper de aktörer som idag redan påbörjat arbetet att utveckla samhället till
en klimatsmartare version. Ett manifesterande av politisk ovilja här i Durban
ger fel signal, snarare bör fler politiker och länder se att det finns många
andra aktörer som står redo med lösningar om bara förutsättningarna ges.
