Arkiv
Inlägg av: Åsa
Dec 07 2011
Svensk tillnyktring i viktig fråga för klimatavtalet
En andra åtagandeperiod för Kyoto är vad nästan alla här på klimatmötet hoppas på. Men det finns flera delar också av Kyotoavtalet som många säger behöver ändras för att riktiga minskningar av utsläpp ska garanteras. En sådan del är reglerna kring hur överskott i nationella klimatarbetet ska hanteras när man går från en åtagandeperiod till nästa (alltså det antal ton klimatgaser som ett land minskar utöver sitt internationella åtagande för den perioden).
Det finns idag ett stort överskott i klimatarbetet i Kyoto, främst från Ryssland och Ukraina som fick extremt generösa krav när Kyoto bildades men även många länder i forna Östeuropa har överskott genom att den fossilslukande industrin har omstruktureras. Skulle allt överskott användas möjliggör det enorma ökningar av utsläpp trots nya åtaganden i Kyoto (problemet kallas ibland för hot air).
I Sverige har det paradoxala med nuvarande regler som tillåter att länder helt enkelt säljer sitt överskott varit uppe i debatten ett par gånger, t ex i en interpellationsdebatt riksdagen i januari i år och svar på fråga nu under hösten. Anders Borg har sagt att man tittar på hur stora belopp som dessa överskott skulle kunna inbringa till statskassan, dvs hur mycket man skulle få om man sålde överskottet till något land vars klimatarbete inte nått upp till det landets åtaganden. Resultatet av en försäljning är att Sverige blir ansvarigt för betydligt större utsläpp och att länder som inte gjort vad de borde ges en enkel utväg. Andra i regeringen har motiverat denna linje med att Sverige vill använda möjligheten att själv sälja eller spara överskott som förhandlingsbricka här i Durban. Man menar alltså att det skulle kunna hjälpa i frågan om lösning på hot air–problemet om Sverige är öppet för att själva använda sitt överskott.
Nu har Afrikanska länderna tillsammans med ö-staterna här i förhandlingarna föreslagit att rätten att sälja överskott tas bort och att rätten att utnyttja överskottet för att täcka underskott i nästa period begränsas kraftigt. Jag ställde istället frågan till en indisk expert som följt dessa förhandlingar under en längre tid, Payal Parekh, hur ser hon på den strategin? Hjälper det verkligen förhandlingarna fram mot ett starkt Kyotoavtal så som Borg och miljöministern argumenterat? Se Ms Parekhs svar här:
Det är uppenbart att det mest klimatsmarta alternativet är att annullera överskottet och på så sätt inte låta något annat land köpa upp dem och släppa ut mer klimatgaser. Miljöpartiet har uppmanat regeringen att skärpa sig.
EU behöver städa upp bland ’hålen’ i klimatbokföringen och här i Durban har det blivit klart även för svenska miljöministern som nu givit signalen till EU-förhandlarna att annullering av överskotten behövs i regelverket. En tillnyktring i sista stund. Det ger visst hopp för samtalen här och riktiga klimatåtaganden i framtiden.
Dec 06 2011
Reinfeldts skrala intresse för klimatfrågan
Enligt en ny mätning så talar vår statsminister allt mindre om klimatet. Reinfeldt återfanns i 2528 artiklar om klimatet under de två åren som föregick toppmötet i Köpenhamn 2009. De två åren efter mötet är motsvarande siffra 638.
Hur kunde vår tids största utmaning halka så långt ner på den politiska dagordningen? Jag tror att det beror på flera olika saker. Självklart spelar det roll att media rapporter mindre om en fråga, men det spelar också roll vad vi politiker gör. Det spelar roll om Reinfeldt nämner ordet klimat 20 gånger i regeringsförklaringen (som han gjorde 2009) eller fyra gånger (som han gjorde i år). Det spelar roll om en regering väljer att skicka statsministern till Durbantoppmötet (som Norge gör) eller låter statsministern stanna hemma (som Sverige gör).
Vi politiker har ett ansvar att tala om klimatet även när det inte är högst upp på den mediala dagordningen, och vi måste våga säga som det är. Idag släppte den globala klimatrörelsen CAN en ranking av de stora utsläppsländernas klimatarbete. I den totala rankingen kommer Sverige fyra, efter tre tomma placeringar (inget land förtjänade pallplats, tyckte organisationerna bakom granskningen). Samtidigt ser vi hur Sverige sakta men säkert faller på listan över ländernas klimatpolitik, en av underkategorierna. Där hamnar Sverige först på plats 34 av 58.
Det är knappast någon slump att Sverige rasar på klimatrankingen i samma takt som vår statsminister prioriterar frågan allt lägre. Kontrasten till de allt fler och tydligare forskningsrapporterna som visar allvaret med klimatförändringar, och till alla de klimatsmarta lösningar som kommit fram de senaste åren, kan inte bli större.
Dec 06 2011
Kontrast: Nobelkänsla i Durban
Idag arrangerades en dialog mellan vetenskapsmän och politiker i Nobels anda av Sydafrikanska
regeringen (värd för klimatmötet) tillsammans med Stockholm Resilience Centre
och Pottsdam Institute. Ett tiotal ministrar samsades med vetenskapsmän under
ledning av Johan Rockström som högtidligt påminde om slutsatserna i Stockholm
Memorandum, från 3:rd Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability i
våras.
Det gav en intellektuell stimulans till de tröttlösa klimatförhandlingarna att
vetenskapsmän som bland andra Rajendra Pachauri och Sir Nicolas Stern tydligt
förklarade att det kommer kosta jorden så mycket mer i ökade klimatförändringar än flertalet av de lösningar som länder idag kan genomföra.
Ministrar från afrikanska länder betonade behoven att nu både få till stånd
anpassning för att minska sårbarheten för fattiga samhällen och att drastiskt
minska de globala utsläppen. ”We are in this ship together, we don’t want the
Green Fund to be emty” sa Ghanas minister Ms Ayittey i ett engagerat anförande
riktat mot EU och USA som vägrat precisera hur löftet om 100 miljader dollar
per år till den gröna fonden för hjälp till klimatomställning och anpassning i
syd ska uppfyllas.
Dialogen avslutades med ett uttalande om vikten att se klimatsamtalen som
tydligt länkade till arbetet med hållbar utveckling och arbetet med att
utveckla ekonomiska verktyg.
Dec 05 2011
Hur dör ett klimatavtal? Kan ett nytt födas?
Många trodde att misslyckandet vid klimatmötet i Köpenhamn satte stopp för ett fortsatt Kyotoavtal. USA
framhärdade att man inte kunde skriva under det och EU m fl villkorade en
fortsättning med både USA och Kina skulle skriva på. Kina i sin tur vägrade ta
på sig bindande krav på utsläppssänkningar. Med konstgjord andning (och nyspråk
i folkrätten) lever fortfarande Kyotoavtalet och hoppet om en ny åtagandeperiod
av utsläppsminskningar efter den nuvarande som går ut 2012. Men hur långt
Nu två år efter Köpenhamnsmötet saknas alltjämt den politiska viljan att globalt ta itu med klimatproblemen. Många EU-länder fokuserar på skuldkrisen och gör det till ursäkt för allt tankearbete
kring klimatfrågan. Strategiska satsningar på klimatsmarta transporter, energi-
och resurseffektiveringar och förnybar energi har av flertalet i EU inte lyfts in som den motåtgärd till
krisen den framtidssatsning som behövs för att klara både ekonomisk och
ekologisk kris som Miljöpartiet och den Europeiska gröna rörelsen föreslagit (Green
New Deal).
Länderna här i Durban pratar inte om några siffror för utsläppsminskningar. Det mest konkreta och viktigaste för global samordning för klimathotet finns alltså inte på bordet här. De helt otillräckliga
utsläppsminskningar som länderna själva sagt som ’bud’ i Köpenhamnsaccordet är
de enda som finns (där EU säger minskning med 20 % till 2020 vilket för Sverige
inte innebär några krav på att minska mer än det som redan sker). Tydligare än
så kan den politiska oförmågan knappast manifesteras.
Det som samtalen här handlar om konststycket att få Kyotoavtalet att övervintra denna politiska
istid så att länderna om några år ska kunna ta itu med siffrorna igen. Nu
tänker man sig att de länder som vill (utöver EU kanske Australien och Nya
Zeeland) skriver på för en ny åtagandeperiod för Kyotoavtalet och att
förhandlingar sätts igång om ett nytt klimatavtal och utsläppsminskningar efter
2020 där alla ska vara med.
Osäkerheten kring ett nytt klimatavtal är stora. Många menar att få det bindande på samma sätt som
Kyotoavtalet kommer att vara svårt, åtminstone om det ska handla om utsläppsminskningar
i de storleksordningar som krävs för att klara klimatet. Bindande frivillighet
kan bli nya normen. Om det lyckas hänger då mer på att andra drivkrafter än globala klimatavtal gör
att vi minskar utsläppen ändå.
Dec 04 2011
Klimatlösningar oberoende av globalt avtal?
Det dubbla med klimatpolitiken just nu är att det parallellt med
trögheten (rentav oviljan) att politiskt ta tag ordentligt i frågan så finns
mycket som händer och är positivt. I Sverige ser vi hur många kommuner sätter
upp ambitiösa program och aktivt jobbar för att minska utsläppen genom bättre
kollektivtrafik, avfallssortering, energieffektivisering och
konsumentinformation. Där går överlag klimatarbetet framåt. Kaj Embréns
diskuterande nyligen att städerna i världen kan trycka på för ett bättre globalt
avtal i Durban http://bloggar.miljoaktuellt.idg.se/kajembren/2011/11/20/for-oss-de-99-kommer-durban-att-leverera/
Där det också händer är inom sektorer som ser sig som delar av
lösningen, som t ex förnybar energi. Där finns idag ett mycket större tryck på
att global och nationell politik ska sluta stå ivägen för den omställning som
på sina håll börjat rulla och tydligare stödja t ex utveckling och utbyggnad av
förnybar energi. Man kan se det som att vi vid sidan av ett traditionellt
klimatavtal om minskade utsläpp kan ha ett avtal om gemensamma satsningar i
sektorer som hjälper till med lösningar. Ett investeringsavtal för klimatet tas
upp av en del (bla Björn Ola Linnér på Linköpings universitet) och fördelen med
ett sådant vore att vända blicken mot lösningar och inte fastna på samma sätt
som hittills enbart i problemen med fördelning av ‘de jobbiga’ utsläppsminskningarna.
Sådana tankar får stöd av att internationella energiorganet nyligen visade på
att förnybar energi är den snabbast växande dleen av energisektorn: http://www.businessgreen.com/bg/news/2127695/iea-renewables-fastest-growing-energy-sector
Så kanske ska man inte stirra sig blind enbart på ett övervintrat
Kyotoprotokoll. Poängen är snarare att få till ett globalt avtal som också
hjälper de aktörer som idag redan påbörjat arbetet att utveckla samhället till
en klimatsmartare version. Ett manifesterande av politisk ovilja här i Durban
ger fel signal, snarare bör fler politiker och länder se att det finns många
andra aktörer som står redo med lösningar om bara förutsättningarna ges.
Dec 03 2011
Stort demonstrationståg för klimatet
Idag arrangeras demonstrationer för klimatfrågan i många länder. I Durban syns lantarbetare, kvinnor, unga, miljöorganisationer m fl i ett färgsprakande och sjungande tåg genom staden. Förhoppningen är att lite av kraften här når in till förhandlarna.
Här med Johanna Sandahl från Naturskyddsföreningen tillsammans med de sjungande Sydafrikanska kvinnorna i tåget bakom.
Nov 30 2011
Klimatet – ett särintresse?
När Anders Wijkman och Maria Wetterstrand på dagens Klimatforum berättar om tomma presskonferenser och oförstående
företagsstyrelser på 1980- och 90-talen känner man ju att klimatfrågan ändå
fått mycket mer fokus och många fler är medvetna idag. Ändå finns flera
’glastak’ kvar i vilka frågor som anses viktiga och inte i den politiska
debatten. En finansminister får sällan frågan när han eller hon lämnar sitt
budgetförslag till riksdagen hur förslagen kommer minska klimatutsläppen, eller
vilka kostnader i framtiden som klimatförändringarna bidrar till. Statistiken över utsläppsökningar följs inte alls på samma intensiva sätt som t ex sysselsättning eller bytesbalans. (Hans Rosling från GapMinder hade verkligen en del poänger i sin föreläsning om statistik på Klimatforum!)
Behandlingen av klimatfrågan är konstig med tanke på allvaret.
Vi ser redan idag hur extrema väderfenomen blir vanligare. Torkan på Afrikas Horn i somras är ett exempel. Skogsbränderna i Ryssland för några år sedan ett annat. Men vi ser också exempel här hemma. Häromdagen var jag i Göteborg och pratade med kommuntjänstemän om hur staden behöver anpassas till ett förändrat klimat. Stormar av den typen vi såg i södra och västra Sverige under helgen kommer att bli allt vanligare. Kostnaden för att bygga om Göteborg för en havsnivå som är en meter högre än idag skulle hamna på flera miljarder. Om den globala medeltemperaturen tillåts stiga över två grader riskerar vi att hamna i en okontrollerbar process där konsekvenserna kan bli långt värre än så.
I sådana sammanhang blir klimatförändringarna väldigt konkreta. Det handlar om byggnader, vägar, elledningar och människors tillgång till rent vatten. Den bilden kommer jag att ha med mig till Durban
Läs artikel på svt: http://svt.se/2.108068/1.2618508/torka_svalt_och_drankta_lander_om_varlden_ger_upp_2-gradersmalet
Nov 29 2011
Vikten av att städa hemma
Grundläggande för alla försök att göra ett gott intryck och påverka andra är att man har något bra att visa upp. Man städar hemma innan man får besök, man lär barn att stanna vid övergångsställen och se sig för genom att visa sådant beteende själv, ja ni förstår vad jag menar. I klimatsammanhang så vill Sverige och EU att andra rika länder ska utlova utsläppsminskningar i någon form av bindande internationellt avtal. Därför måste naturligtvis Sverige och EU själva säga att de tänker minsann låta sina löften vara bindande (se bloggen igår där jag uppmanande Sverige och EU att skriva på för en andra period i Kyoto oavsett vad andra säger).
Men vi vill också att utsläppsminskningarna är tillräckligt stora och snabba för att vi ska klara jordens klimatsystem och ändå ger alla människor samma rätt till utveckling. Då bör rika länder som Sverige pga historiskt ansvar och goda förutsättningar minska med minst 40% till 2020. Och då låter det ju jättebra att Sveriges klimatmål till 2020 är just en minskning med 40%… problemet är bara att siffran ljuger. Det regeringen menar är att de utsläpp som sker i Sverige bara ska minska med 27% och att resten, alltså en tredjedel ska köpas från andra som gör minskningar men att dessa ska tillgodoräknas Sverige. Och det är ju jättefint att man vill skicka pengar till andra för utsläppsminskningar, men förstår ni vilken signal som skickas till andra länder: ‘skryt om fina utsläppsmål men skicka notan till andra’! Är det så vi vill att alla de rika länderna gör med sina utsläppsmål? Devalvering heter det i finansspråket, att något tappar i värde. 40% är inte längre 40% utan 27%. (Att det innebär skillnaden mellan att köra ‘business as usual’ utan nya klimatåtgärder och att sporra svenska samhället med fler och nya åtgärder gör ju saken ännu tristare)
Andreas Nilsson, Psykologiska institutionen Göteborgs universitet som deltog i samma panelsamtal som jag i måndags sa något tänkvärt om vad som styr beteenden; ‘vi gör som andra gör’. Nu säger flera EU-länder att deras nationella klimatmål är vad de tänker göra för minskningar ‘hemma’ i sina egna länder. Sverige borde göra som de och inte luras med klimatmålet. Om dessa s k flexibla mekanismer töjs ut alltför långt så tappar hela Kyoto i värde. Så, ska Sverige ha något ledaransvar i Durban, städa hemma Ek, och devalvera inte klimatavtalen!
Nov 28 2011
Durban måste blicka framåt
Idag börjar de internationella klimatförhandlingarna i Durban,
Sydafrika. Inför mötet är läget kring en överenskommelse om hur minskningarna
av klimatgaser ska ske låsta. Det hittills enda avtalet på global nivå om
utsläppsminskningar, Kyotoavtalet, omfattar bara minskningar till nästa år.
Sverige och EU säger nu att man vill ha en fortsättning av Kyoto men bara om
andra länder visar att de vill förhandla om bindande åtaganden i framtiden. De
minskningar som länderna hittills sagt sig vilja göra är otillräckliga och
flera länder vill inte se sådana åtaganden i någon bindande form.
Det är dags att Sverige och EU stiger fram och säger att de åtar
sig en ny period i Kyotoavtalet oavsett vad andra länder gör. De mål om minska
utsläppen som Sverige och EU satt har man ju beslutat genomföra ändå. Då
förlorar man inget på att också göra de bindande internationellt. Det är
viktigt när man vill att andra länder ska göra sina åtaganden bindande att man
själv visar sig beredd att göra det utan villkor.
Miljöpartiet har tillsammans med de Gröna parterna i Europa slagit
fast ett antal prioriteringar inför mötet, läs mer på www.mp.se
Nov 20 2011
Kvinnorna som förändrade världen?
“Of course I had fear, but when I saw people killed by the police I forgot it and it gave me the strength to do my work”. Så beskriver den 27-åriga tunisiern, aktivisten och bloggaren Ben Mhenni hennes engagemang för yttrandefriheten.
Revolutionen i Tunisien började i ett gathörn. En desperat och heroisk tunisisk torghandlare brände sig till döds. Hans gärning tände gnistan som utvecklade sig till en ungdomsprotest. Kvinnoförbund och människorättsförbund förstärkte protesterna. Revolten växte i omfattning och snart fick den även stöd av medelklassen. Det tunisiska folket reste sig och tog till gatorna. När armén gick över till protestens sida var utgången klar och diktatorn Ben Ali tvingades till landsflykt. Den 14 januari 2011 går till historien som den dag då det tunisiska folket besegrade sitt förtryck. Nu finns en uppgörelse om hur maken ska fördelas mellan de partier som vann starkt stöd i valet för en månad sedan.
Förtrycket i Tunisien besegrades inte med vapen, inte med utländska bomber. Revolutionen kom ur att ett folk tillsammans tog tillbaka sin yttrandefrihet. Friheten att ställa sig upp mot det som är fel och kalla saker vid sina rätta namn. En ledare som inte har aktivt stöd av folket är en diktator, punkt.
Yttrandefrihet är själva demokratins grund. Den arabiska våren har återigen visat det med självklar styrka. Det är inte Twitter eller Facebook som varit själva drivkraften, utan människors mod att hävda sin rätt till yttrandefrihet.
Men demokrati är inte bara frånvaron av en diktator. Det kräver en ständig formulering av hur samhället ska styras och hur respekt för var och en kan utövas. Att låta alla komma till tals är en grundförutsättning. Många kvinnor kämpar för att få komma till tals och påverka sitt samhälle.
I år delas Nobels fredspris ut till tre kvinnor med motiveringen ”We cannot achieve democracy and lasting peace in the world unless women obtain the same opportunities as men to influence developments at all levels of society”. En av fredspristagarna är Tawakkol Karman. Hon är 32 år, journalist, muslim och människorättsaktivist. Valet av henne till Nobels fredspris är ett stöd till alla som bär fram den arabiska våren, trots risker för sin personliga och sin familjs säkerhet. Före protesterna i Yemen var Tawakkol Karman okänd för omvärlden, idag är hon en symbol för mod och styrka världen över.
Nadia Mostafa, professor vid universitetet i Kairo, kommenterar utnämningen av Tawakkol Karman så här: “Giving it to a woman and an Islamist? That means a sort of re-evaluation. It means Islam is not against peace, it’s not against women, and Islamists can be women activists, and they can fight for human rights, freedom and democracy.”
Så flyger budskapet över världen, på vingar av modern datateknik men med samma drivkraft som fanns på torgen i det antika Grekland där våra historieböckers demokrati börjar. Budskap som gör att förtryckande vanor kan brytas och bättre samhällen byggas. Ben Mhenni och Tawakkol Karman är bara två av 2011 års hjältinnor som likt Ann San Su Chi i Burma med yttrandefriheten som vapen visar att en annan värld är möjlig.
—
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till Rebecka Carlsson, Grön Ungdoms ena språkrör som just nu träffar unga demokratiaktivister i Kairo och som bloggar på adressen http://rebeckacarlsson.wordpress.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
