Jan 22 2012
Pekka Haavisto till andra omgången i finska presidentvalet!
Det är väldigt glädjande att de finska Grönas kandidat Pekka Haavisto i dagens presidentval lyckades mycket bra och blev tvåa efter samlingspartiets Sauli Niinistö. Det innebär att det är en grön och framtidsinriktad politiker som ställs mot kandidaten från Moderaternas finska systerparti i den andra valomgången. Ett bevis på hur grön politik och gröna politiker vinner förtroende hos allt större grupper, inte bara i Sverige utan i många länder runt om i världen.
Pekka Haavisto är mycket väl ansedd bland Gröna politiker runt om i världen, och har goda kontakter med Miljöpartiet i Sverige. Han var den första gröna ministern i Europa på nittiotalet och har arbetat i flera viktiga uppdrag för FN om fred och miljöfrågor i Sudan och på Balkan.
Jan 21 2012
Ser fram emot gröna framgångar i finska presidentvalet imorgon
Hejar idag på min finske partikollega Pekka Haavisto som slutspurtar i presidentvalet i Finland, att en så kompetent och klok person som Pekka deltar som kandidat till presidentposten visar en styrka i finsk demokrati. Pekka har många gånger delat med sig av kunskap till oss i Miljöpartiet i Sverige och jag har själv inspirerats i mitt engagemang av honom.
Vore kul om alla finlänska medborgare i Sverige får möjlighet att rösta grönt även i en andra valomgång!
Pekkas kampanjsida på facebook.
Om Pekka.
Jan 05 2012
Fortsatt ensidigt på partiledarfronten i svensk politik
Hör ikväll att vänsterpartiet beslutat att inte införa ett dubbelt partiledarskap. Det är synd. De politiska arbetsformerna behöver utvecklas och dubbelt ledarskap är ett sätt.
Om jag förstår det rätt har man i Vänsterpartiet haft en ingående diskussion kring problemen som kan finnas med att ha en ensam partiledare. Ingen tror väl att det dubbla ledarskapet är problemfritt, så det blir såklart en avvägning. Men jag menar att dubbelt ledarskap sänder en tydlig signal att politik handlar om mer än personliga åsikter hos en partiledare, att det handlar om ett kollektivt beslutsfattande där alla samhällsmedborgare ska kunna delta. Självklart öppnar det också upp för mänskligare partiledare som får arbetsformer som lättare går att förena med familj och utvecklande vänskapsrelationer utanför politiken.
Miljöpartiet utmanade redan för 30 år sedan med att säga att sättet att jobba i partiet också är en del av politiken, en del i att arbeta för att förbättra samhället. Miljöpartiet bejakade inte bara delat ledarskap utan också transparenta regler om hur länge samma person kan ha uppdrag och öppna kandidatprocesser på alla nivåer där antalet år som partimedlem inte avgör lämpligheten för politiska förtroendeuppdrag. Dessa arbetsformer rapporteras konstigt nog fortfarande om som ’nya’ och ’alternativa’.
Jag antar att det var partikulturen hos Vänsterpartiet som sa nej. Och det är sant att dubbel ledarskap handlar om mycket mer än två goda kandidater som väljs båda två i stället för en. I det har nog Jenny Madestam rätt när hon avrått Vänsterpartiet från att införa dubbelt ledarskap; kulturen har inte varit sådan att man bejakat kollektivt beslutsfattande och samarbete på högsta ledningsnivå. Men allt kan väl utvecklas? Och om nu partikulturen är så olika mellan partier, har det inte varit en väldigt ensidig på en enväldig partiordförande i svensk partitradition?
Jan 03 2012
Fem viktiga sakfrågor för 2012
Så här efter helgerna översvämmas medierna av betraktelser inför det stundande året. Själv har jag roat mig med att sammanfatta fem frågor som det politiska samtalet skulle behöva handla om 2012. Frågor som regeringen hittills helst har velat undvika:
1. Skolan och äldreomsorgen.
2011 års debatt om flykten från läraryrket och avslöjanden om grava missförhållanden i äldreomsorgen påminner om att det finns mycket att göra. Borgs prat om tak för internräntor besvarar knappast frågan om hur kvalitetsarbete görs till drivkraften för utbildning och omsorg. När får jag se varje privat förskola, skola, äldreboende och vårdcentral upplysa mig hur mycket av överskottet som man inte anser behövs för att förbättra kvaliteten utan istället skickas till ägaren eller används till annat?
2. Tågtrafiken.
Massor av helgresenärer fick även denna jul vatten på sin kvarn om otillräckligheten i organisationen hos SJ och svenska tågtrafiken (två dygn på trånga stationer och stillastående tåg utan att erbjudas buss eller bra information!). När kommer konkreta planer för att börja bygga bort flaskhalsar och stegen som gör tåget till framtidens färdmedel?
3. Trygghetssystemet.
Få frågor berör så stora delar av befolkningen. Men det som kallas det svenska välfärdssystemet är fullt av hål, och regeringen har bidragit med ytterligare absurditeter när sjukförsäkringen sparkar ut människor som inte kan jobba. När ska vi sluta välta över sjuka och unga arbetslösa att klara sig bäst de kan eller till kommunerna och det förödmjukande försörjningsstödet?
4. Miljön.
Aldrig har vi vetat så mycket om miljöproblemen, men också om lösningar och möjligheter. Ändå används inte politiken till att gynna hållbara lösningar och minska utsläppen av koldioxid, skydda biologisk mångfald och stoppa spridningen av miljögifter. Är det verkligen vettigt att lägga ut hela frågan på konsumenter utan möjlighet till överblick av konsekvenserna?
5. Bostäderna.
Idag var familjs viktigaste investering och Sveriges största skuldberg. Men hur länge har politiken råd att strunta i upprustningen av miljonprogrammen och avsaknaden av hyresrätter? Har inte unga rätt till bostad utan att det finns föräldrar som köper eller går i borgen för miljonlån? Det hjälper knappast att bostadsministern åker på ’förlåt resa’ i förorten när regeringens åtgärder stannar vid en små skattejustering
för inneboende.
Se där en diger lista. Bara för mig och mina gröna kollegor i rikdagen, kommunerna och landstingen att hugga tag i det politiska arbetet; att få igång debatten, ta in kloka synpunkter kring lösningar, utforma förslagen och peka ut riktningen för ett samhälle som kan byggas både mänskligare och hållbarare.
Dec 19 2011
Ökade utsläpp kan motverkas
Sveriges utsläpp av växhusgaser ökar med 10%. Det rapporterade idag Naturvårdsverket som redovisade siffrorna för 2010. Det är väldigt allvarligt.
Regeringen försöker vifta bort frågan genom att hänvisa till att det var en kall vinter, att ekonomin går bra och att utsläppen minskat tidigare. Men en bra klimatpolitik måste fungera även med kalla vintrar, ekonomin måste betecknas som god först när också framtida livsutrymme inte förstörs, och att utsläppen minskat tidigare är ju snarare ett skäl att kräva ännu större minskningar för att förstärka en trend.
Samtidigt är det svårt att vara förvånad. När miljöminister Lena Ek för några veckor sedan (30/11) skulle beskriva den svenska klimatpolitiken i SR:s program Klotet lät det så här: – Det märkliga är att vi har satt tre stycken rätt tuffa mål i Sverige; vi ska dra ner utsläppen med fyrtio procent till 2020, vi ska ha en fossilfri fordonsflotta till 2030, och vi ska vara nettoneutrala 2050, men det är ingen som har funderat över vägen dit.
Med andra ord: Regeringen har satt upp mål men har inte funderat över hur målen ska nås. Men det finns andra som funderat. Efter valet 2006 tillsatte alliansregeringen en klimatberedning, med representation från samtliga riksdagspartier, som skulle komma med förslag på klimatpolitiska åtgärder för att minska utsläppen.
Klimatberedningen föreslog bland annat investeringar i ny järnväg, stöd till bönder för att producera biogas av avfall samt en skatt på tunga lastbilar. Av klimatberedningens tio förslag har regeringen genomfört två. Åtta av förslagen, som skulle ha minskat utsläppen med fyra miljoner ton koldioxid om året, kastades i papperskorgen.
Då är det kanske inte så konstigt att utsläppen nu ökar.
Dec 08 2011
Dags för miljöminister Lena Ek att prata pengar med Anders Borg
En av nyckelfrågorna i Durban är frågan om internationell klimatfinansiering. Alltså hur de länder som släppt ut mycket växthusgaser ska hjälpa till att finansiera åtgärder som skyddar fattiga samhällen från extrema väder och bidrar till investeringar i klimatsmart teknik som leder till utveckling. Med allt fler beräkningar om kostnaderna för klimatförändringarna är det också tydligt att det blir allt dyrare att vänta med åtgärder för att minska utsläppen.
Sverige måste säga vad man är beredd att medverka till för att säkra sådan klimatfinansiering i perioden 2013-2020 som diskuteras här i samband med den gröna fonden. Mötet här i Durban kan inte bara fatta beslut om en internationell fond, man måste också visa att fonden kommer att innehålla pengar.
Men Sverige kommer till klimatförhandlingarna utan bidrag till denna finansiering. Tyskland och Danmark gick går ut med att de lovar en mindre summa redan nu för att få igång samtalen om konkreta pengar. Det var konstruktivt och borde följas av Sverige och ett löfte från Ek som har Borgs välsignelse.
Jag menar att det är orimligt att länder här i Afrika som redan drabbas hårt av klimatförändringar återigen ska få kalla handen från den rika västvärlden. Dessa länder har ett skriande behov av hjälp att skydda sig mot ett mer extremt väder och investeringar i klimatsmart energi för utveckling.
Sverige måste börja ta finansieringsfrågorna på mycket större allvar. Att utlova stöd och sen inte på två år kunna precisera hur man ska åstadkomma nya finansieringsflöden, t ex genom internationella koldioxidavgifter på flyg och sjöfartsutsläpp som idag är obeskattade, samt möjligheterna till avgifter på finansiella transaktioner, är oansvarigt. Sverige borde vara en föregångare i sunda klimatfinanser inte sitta tyst i rummet.
Dec 07 2011
Sköna gröna kvinnor om sin kamp i Australien och Kanada
En bra sak med internationella klimatförhandlingar är att många människor möts och samtalar kring klimatpolitik med väldigt olika erfarenheter och perspektiv. Jag har passat på att träffa gröna parlamentarikerkollegor från bland annat Kanada och Australien för att få deras syn på vilka steg som kan tas för bättre klimatarbete. Den berättelse de ger mig visar på en svår kamp för klimatfrågan i båda dessa stora länder.
Christine Milne har varit lärare men sitter nu som en av nio senatorer från Miljöpartiet i den Australiensiska senaten. Där utgör de gröna del av regeringsunderlaget utan att sitta med i regeringen. Som del av uppgörelsen med regeringen finns den klimatlagstiftning med koldioxidskatt som Australien nu beslutat om och som börjar tas ut i sommar. Christine menar dock att den nya klimatlagstiftningen på hemmaplan inte innebär att Australiensiska regeringen har en klimatvänlig linje i de internationella förhandlingarna. Australien är motvilligt att fortsätta Kyoto och skyller på att Kina först borde ha likvärdiga åtaganden. Klimatskeptiker får 80% av mediautrymmet kring kimatfrågor i Australien.
Elizabeth May är den första och hittills enda gröna politikern i Kanadas federala parlament trots likvärdigt stöd i opinionen som svenska Miljöpartiet pga majoritetsvalkretsar. Hon får här i Durban många frågor om kanadensiska regeringens oerhört negativa inställning till Kyotoavtalet (signalerat till och med att de tänker bryta mot de åtaganden som de redan har), och kring den storskaliga utvinningen av oljesand som kraftig bidrar till ökade koldioxidutsläpp. Elizabeth förklarar att premiärministern är klimatskeptiker och att flertalet kanadensare faktiskt stödjer ett internationellt klimatavtal. Hon uppmanar Sverige och andra länder att kritisera Kanadas svek i klimatpolitiken och att EU tar upp frågan också i samtalen kring handelsavtal EU-Kanada för att sätta press.
Trots svårigheterna att bryta igenom i valsystemen och utmaningarna med klimatfrågorna så försöker de båda göra världen lite grönare. Verkligen två gröna kvinnor som inspirerar.
Dec 07 2011
Svensk tillnyktring i viktig fråga för klimatavtalet
En andra åtagandeperiod för Kyoto är vad nästan alla här på klimatmötet hoppas på. Men det finns flera delar också av Kyotoavtalet som många säger behöver ändras för att riktiga minskningar av utsläpp ska garanteras. En sådan del är reglerna kring hur överskott i nationella klimatarbetet ska hanteras när man går från en åtagandeperiod till nästa (alltså det antal ton klimatgaser som ett land minskar utöver sitt internationella åtagande för den perioden).
Det finns idag ett stort överskott i klimatarbetet i Kyoto, främst från Ryssland och Ukraina som fick extremt generösa krav när Kyoto bildades men även många länder i forna Östeuropa har överskott genom att den fossilslukande industrin har omstruktureras. Skulle allt överskott användas möjliggör det enorma ökningar av utsläpp trots nya åtaganden i Kyoto (problemet kallas ibland för hot air).
I Sverige har det paradoxala med nuvarande regler som tillåter att länder helt enkelt säljer sitt överskott varit uppe i debatten ett par gånger, t ex i en interpellationsdebatt riksdagen i januari i år och svar på fråga nu under hösten. Anders Borg har sagt att man tittar på hur stora belopp som dessa överskott skulle kunna inbringa till statskassan, dvs hur mycket man skulle få om man sålde överskottet till något land vars klimatarbete inte nått upp till det landets åtaganden. Resultatet av en försäljning är att Sverige blir ansvarigt för betydligt större utsläpp och att länder som inte gjort vad de borde ges en enkel utväg. Andra i regeringen har motiverat denna linje med att Sverige vill använda möjligheten att själv sälja eller spara överskott som förhandlingsbricka här i Durban. Man menar alltså att det skulle kunna hjälpa i frågan om lösning på hot air–problemet om Sverige är öppet för att själva använda sitt överskott.
Nu har Afrikanska länderna tillsammans med ö-staterna här i förhandlingarna föreslagit att rätten att sälja överskott tas bort och att rätten att utnyttja överskottet för att täcka underskott i nästa period begränsas kraftigt. Jag ställde istället frågan till en indisk expert som följt dessa förhandlingar under en längre tid, Payal Parekh, hur ser hon på den strategin? Hjälper det verkligen förhandlingarna fram mot ett starkt Kyotoavtal så som Borg och miljöministern argumenterat? Se Ms Parekhs svar här:
Det är uppenbart att det mest klimatsmarta alternativet är att annullera överskottet och på så sätt inte låta något annat land köpa upp dem och släppa ut mer klimatgaser. Miljöpartiet har uppmanat regeringen att skärpa sig.
EU behöver städa upp bland ’hålen’ i klimatbokföringen och här i Durban har det blivit klart även för svenska miljöministern som nu givit signalen till EU-förhandlarna att annullering av överskotten behövs i regelverket. En tillnyktring i sista stund. Det ger visst hopp för samtalen här och riktiga klimatåtaganden i framtiden.
Dec 06 2011
Reinfeldts skrala intresse för klimatfrågan
Enligt en ny mätning så talar vår statsminister allt mindre om klimatet. Reinfeldt återfanns i 2528 artiklar om klimatet under de två åren som föregick toppmötet i Köpenhamn 2009. De två åren efter mötet är motsvarande siffra 638.
Hur kunde vår tids största utmaning halka så långt ner på den politiska dagordningen? Jag tror att det beror på flera olika saker. Självklart spelar det roll att media rapporter mindre om en fråga, men det spelar också roll vad vi politiker gör. Det spelar roll om Reinfeldt nämner ordet klimat 20 gånger i regeringsförklaringen (som han gjorde 2009) eller fyra gånger (som han gjorde i år). Det spelar roll om en regering väljer att skicka statsministern till Durbantoppmötet (som Norge gör) eller låter statsministern stanna hemma (som Sverige gör).
Vi politiker har ett ansvar att tala om klimatet även när det inte är högst upp på den mediala dagordningen, och vi måste våga säga som det är. Idag släppte den globala klimatrörelsen CAN en ranking av de stora utsläppsländernas klimatarbete. I den totala rankingen kommer Sverige fyra, efter tre tomma placeringar (inget land förtjänade pallplats, tyckte organisationerna bakom granskningen). Samtidigt ser vi hur Sverige sakta men säkert faller på listan över ländernas klimatpolitik, en av underkategorierna. Där hamnar Sverige först på plats 34 av 58.
Det är knappast någon slump att Sverige rasar på klimatrankingen i samma takt som vår statsminister prioriterar frågan allt lägre. Kontrasten till de allt fler och tydligare forskningsrapporterna som visar allvaret med klimatförändringar, och till alla de klimatsmarta lösningar som kommit fram de senaste åren, kan inte bli större.
Dec 06 2011
Kontrast: Nobelkänsla i Durban
Idag arrangerades en dialog mellan vetenskapsmän och politiker i Nobels anda av Sydafrikanska
regeringen (värd för klimatmötet) tillsammans med Stockholm Resilience Centre
och Pottsdam Institute. Ett tiotal ministrar samsades med vetenskapsmän under
ledning av Johan Rockström som högtidligt påminde om slutsatserna i Stockholm
Memorandum, från 3:rd Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability i
våras.
Det gav en intellektuell stimulans till de tröttlösa klimatförhandlingarna att
vetenskapsmän som bland andra Rajendra Pachauri och Sir Nicolas Stern tydligt
förklarade att det kommer kosta jorden så mycket mer i ökade klimatförändringar än flertalet av de lösningar som länder idag kan genomföra.
Ministrar från afrikanska länder betonade behoven att nu både få till stånd
anpassning för att minska sårbarheten för fattiga samhällen och att drastiskt
minska de globala utsläppen. ”We are in this ship together, we don’t want the
Green Fund to be emty” sa Ghanas minister Ms Ayittey i ett engagerat anförande
riktat mot EU och USA som vägrat precisera hur löftet om 100 miljader dollar
per år till den gröna fonden för hjälp till klimatomställning och anpassning i
syd ska uppfyllas.
Dialogen avslutades med ett uttalande om vikten att se klimatsamtalen som
tydligt länkade till arbetet med hållbar utveckling och arbetet med att
utveckla ekonomiska verktyg.
