Hur tror du vi kommer transportera oss i framtidens Stockholm? I debatten kring Förbifart Stockholm ställs denna fråga på sin spets. De som vill satsa 30-50 miljarder på att bygga en motorvägstunnel i västra Stockholm anser att vägtransporterna är viktiga i stadslivet idag och att de kommer fortsätta vara det även år 2050. Med en större befolkning så behövs mer väg helt enkelt. Men är det ett rimligt antagande?
När Sverige planerade utgrävningen av Göta kanal trodde man också att man säkrade pulsådern för transporter. Nu blev det en fin semesterbåtled, men samhällena som trodde de hade framtiden för sig när de fick kanalen blev snuvade. Järnvägen tog med tiden både varor och passagerare snabbare än kanalen. Idag tror vi nog att vi har bättre analysmetoder och bättre kan förutse förändringar. Kanske det, men drar vi rätt slutsatser?
För Stockholms del tror jag det är ett antal saker man måste tänka på vid en analys kring trafiken om 20-40 år. För det första är det stadens utvecklingsmönster i form av stadsplanering och syn på urbana kvaliteter. Vill man utveckla områden som rymmer stadsliv och är attraktiva utan att breda ut stora områden med glesa villor så är det kollektivtrafiken tillsammans med gång och cykel som är det huvudsakliga transportmedlet. Transporter med bil görs som komplement, t ex för fritidsresor, om kollektivtrafiken inte fungerar. Ett tydligt uttryck för sådant transportsätt ser vi redan i Stockholms stad idag, på frågan om hur man alltid eller ofta åker till jobb eller skola säger nästan 60 % att de tar kollektivtrafiken och över 30 % att de går eller cyklar, bara runt 25 % uppger att de alltid eller ofta tar bilen.
Men en sådan utveckling kräver en aktiv stadsplanering och medvetna satsningar på att just kollektivtrafiken och inte bilvägen ska vara det attraktivaste transportmedlet. Byggs mycket bilvägar i ett område styr detta också den övriga samhällsplaneringen, bostadsområden blir som öar mellan trafikleder och service och inköp blir svåra utan bil. Bilen blir normen. Där är vi inte ännu i Stockholm, i innerstaden har långt färre än hälften av hushållen egen bil och bland ungdomarna tar allt färre körkort. Bilen utgör inte norm, man har tillgång till ett rikt stadsliv ändå.
De modeller trafikplanerarna har för att beräkna hur trafiken förändras med en ny väg är dåliga på att uppskatta de långsiktiga effekterna på ändrad lokalisering och boende. Det betyder att ’utglesningseffekter’ där allt större delar av staden struktureras efter bilen och där samhällslivet görs väldigt bilberoende inte beskrivs när man talar om effekterna av nya vägar. Vägverket menar själva att detta innebär att trafiktillväxten av nya vägar underskattas. På det här området behöver vi alltså bättre analyser för att veta vad som är bäst för framtiden.
Ett område vi börjar ha ganska bra modeller för är däremot miljön och klimatutsläppen. Vi vet att utsläppen av växthusgaser måste minska och att naturresurserna måste användas mer hållbart. Men medan många tror att det räcker med att vi byter bränsle i tanken ser analytikerna nu att det blir mer konsekvenser är så. Så här skriver vägverket i sin handlingsplan för att begränsa klimatpåverkan: ”För transportsektorn krävs inte bara energieffektiva fordon delvis drivna med el och en ökad andel förnyelsebar energi. Allt talar för att det också kommer behövas åtgärder som fokuserar på möjligheterna att effektivisera samhällets person- och godstransporter. Det behövs då en ny syn på samhället och transportsystemet jämfört med idag. I detta nya synsätt skapas tillgänglighet genom ett transporteffektivt samhälle med god kollektivtrafik samt goda möjligheter att gå och cykla. Dessutom måste godstransporterna effektiviseras.” Även miljöeffekterna pekar alltså på att biltransporter allt mer blir ett komplement till andra transporter. Det är helt enkelt energimässigt ineffektivt att åka bil korta sträckor eller i områden där kollektivtrafiken går.
Visst är det svårt att tro att motorvägar i stadsmiljöer inte kommer efterfrågas i framtiden, men precis som med Göta kanal så kommer vi se resultatet först efteråt. Vi har nu signaler om att det snarare är kollektivtrafik, gång och cykel som räknas i den goda staden och att motorvägar försämrar dessa värden. Jag hoppas innerligt att vi vågar följa dessa signaler och satsa rätt från början.
Åsa
Fettisdagskvällen blev semla och bra samtal med kollegorna i den rödgröna arbetsgruppen för klimat och miljö. Frågorna är många och olika men flera har börjat hitta fram till bra gemensam politik, skönt.
Slutet av förra veckan var det miljönämnd och bland ärendena fanns ett förslag på yttrande till länsstyrelsen kring miljötillstånd för hamnverksamheten vid bland annat Stadsgården och Skeppsbron i centrala Stockholm. Den som bedriver hamnverksamhet behöver alltså tillstånd och det fastställs genom en process där hamnen (alltså bolaget, i detta fall Stockholms Hamnar, helägt kommunalt bolag) ansöker och olika andra aktörer kommer med sina förslag kring vilka försiktigthetsåtgärder och begränsningar som bör råda för hamnverksamheten för att inte skada häla eller miljö. En av de viktigaste aktörerna för att komma med förslag kring hänsyn till miljön är den lokala miljönämnden, i detta fall alltså Stockholms miljönämnd. Men just i detta fall är styrelseordföranden i hamnen och orföranden i miljönämnden samma person; miljöborgarrådet Ulla Hamilton.
Det som händer på mötet är att den borgerliga majoritetens ledamöter beslutar att flera av de försiktighetsåtgärder som miljöförvaltningen föreslår i sitt tjänsteutlåtande (det underlag som nämnden har för beslut), bl a ett förslag att hamnen ska utreda hur man kan erbjuda el-anslutning till de fartyg som anlöper kajerna så att de slipper ha en massa motorer på när de ligger i hamn eftersom det innebär ganska stora utsläpp och buller. Hamilton deltar formellt inte i beslutet eftersom hon som sagt är ordförande i hamnen och så att säga personligen berörd av belsutet. Men ingen av de andra borgerliga ledamöterna kan svar på frågor kring varför dessa åtgärder inte bör föreslås i prövningen av tillståndet. De anför i stället en text där det står att hamnen redan jobbar med frågan om el-anslutningar men att de ser det som en affärsfråga mellan hamnen och deras kunder passagerarfartygen. Detta är ju också vad hamnen skulle säga om frågan kom upp i prövningen, vilket det tack vare den blåa miljönämndens majoritet alltså inte gör. Då hade det varit upp till länsstyrelsen och senare miljödomstolen att bestämma om man bör överlåta en fråga om bättre luft och minskat buller på affärsrelationen mellan hamnbolag och dess kunder.
Som miljöborgaråd och chef för den rotel som samordnar de borgerliga ledamöternas beslutsförslag i miljönämnden verkar Ulla Hamilton blanda sina olika roller. Tyvärr verkar hennes roll att försäkra Stockholmarna att deras skydd för miljö och hälsa prövas ordentligt i tillståndsprocesserna vara svag, medan rollen att gå hamnbolagets ärenden är så stark att den smittar av sig…
Åsa
Imorgon onsdag är det möte i Miljöpartiet Stockholm, vi ska ta en första diskution om vårt politiska program för nästa mandatperiod i stadhuset. Mötesformen nuförtiden är åsiktstorg där man står och diksuterar förslagen på de olika områdena vid stora skärmar och alla som har en åsikt eller vill slänga ut en fråga får på det sättet plats (även om det kan bli hög ljudvolym i salen). Det blir roligt, framför allt nu när så många både nya och äldre medlemmar kommer och man hinner lyssna och prata med många.
Den här gången har förslagen bland annat tagits fram genom ett ännu öppnare möte, Stockholm 2020, ett möte i formen ‘open space’ dit alla som hade åsikter om ett grönare Stockholm var välkomna och mötesdeltagarna själva bestämde vilka frågor som togs upp. Flera skittuffa idéer kom fram, minns tydligt hur några utgick från trenderna som visar på allt större intresse för egenföretagande och arbete från hemmet och vad det kunde betyda för hur vi planerar bostäder och lokaler (eller ‘bokaler’).
Undrar hur många i Sverige som vet om att det är så här som demokrati kan göras, långt från tv-kamror och skjutjärnsjournalister. Bara vanligt folk, alla med ett öppet sinne och många åsikter!
Åsa
Jag avslutade julhelgerna med en resa i Kenya främst för att två vänner gifte sig där men som medförde att jag fick uppleva den östafrikanska savannen för första gången. Det var stort i många avseenden. Efter en lång period utan normala regnmängder och massdöd av vilda djur hade det så smått kommit en del regn som gjorde att gräset börjat växa och zebrorna, antiloperna och gnuerna betade som kor i en svensk kohage, med den skillnaden att här även fanns lejon som jagade och elefanter som går fram något mer bryskt med trädvegetationen än vad en svensk skogsägare skulle tillåta.
Att ett land där storstäderna har stora slumområden och många på landsbygden lider brist på mat och utbildning är det inte svårt att se konflikter mellan människans och djurens behov att nyttja markområden och dess resurser. Men i Kenya ser man stora nationalparker, dygnet runt bevakning av de få återstående exemplaren av stor noshörning och årslånga insatser för att hjälpa elefantungar vars föräldrar dödats för att komma åt elfenben. En paradox? Visst, savannområden som tidigare ’skyddats’ för att ge forna tiders kolonialherrar egna jaktmarker används nu flitigt som lockbete för välbärgade turister utrustade med kikare. Men det finns här också en tydligare koppling mellan hur marken nyttjas och välståndet i byarna; fortsatt skövling av skog ger mindre vatten, jorderosion, minskad växlighet och djur på flykt. Människor drabbas mer direkt för den dumhet som begås när aktiviteter tillåts som bryter ner ekosystemen istället för att stödja dem. Kenyanskan och tidigare fredspristagaren Wangari Matai är en av dem som visat hur återbeskogning leder till ökat välstånd.
Mer en paradox var att komma hem till Sverige och läsa om hur svenska vargar slaktats under den alltmer ihåliga parollen om en god viltvård. Hur ska vi svenskar kunna förklara för människor i tropiska miljöer att ekosystemen där är viktiga, att den biologiska mångfalden är en fråga som i förlängningen påverkar livsförutsättningarna på hela jorden och att rovdjur som hajar, örnar och tigrar har en nyckelroll? Själva agerar vi ju som om vargens fortlevnad är en fråga främst för det lokala jaktlaget. Ett nationellt tak på 210 vargar rimmar direkt illa mot uppgifterna att inavel är det stora hotet mot stammen. Jag har hört många jägare förklara hur tråkigt de tycker det är när rådjur och älgstam decimeras av lodjurspar eller vargar som flyttat in i deras jaktområde. Då minskar ju behovet för jägarna att jaga. Men få svenska jägare jagar för att få mat för dagen, samhället har råd att betala ersättning till fårbönder och samer som får boskap fälld av rovdjuren, och vi är ett av världens mest glesbefolkade länder… kan vi inte visa att människor och djur kan samsas? Hur ska annars Indien säkerställa överlevnaden av tigern, Costa Rica överlevnaden av puman och Kenya överlevnaden av lejonet?
/Åsa
Har besökt Köpenhamn och klimatförhandlingarn under några dagar och kan inte undgå att slås hur stora frågeställningar som faktiskt ställs om vårt framtida samhälle. Även om länderna nu inte ser ut att komma mer än ytterligare en liten bit på väg att lägga fast målen och fördelningen i omställningen till ett globalt samhälle som slutar släppa ut klimatgaser så är det så oerhört klart att denna omställning är nödvändig och att den inte går att blunda för. Visst, en del tycker inte vi som bor på planeten just nu kan/bör göra så väldans mycket utan att kommande generationer (som är så mycket smartare??) löser frågan, men allt fler ser att den här omställningen måste ske inom den generation som nu är barn. Frågan är helt enkelt om vi kan se våra barn i ögonen och säga att vi gjorde vad vi kunde?
Stora delar av vår ekonomi bygger på energislösande och förbränning av fossila bränslen, självklart är det en stor omställning att som flera här föreslår ha noll klimatgasutsläpp 2050. De flesta infrastrukturinvesteringar och andra långsiktiga insvesteringar måste i så fall redan anpassas till energisnålhet och fossilfrihet. Ett projekt som Förbifart Stockholm kommer liksom i ett annat ljus då, även om omställningen av bilparken snabbas upp så kommer resmönstret i en fossilfri stad knappast bygga på bil för vardagsresor, kollektivtrafik och cykel kommer vara dominerande och för dessa färdsätt funkar faktiskt en lång motorvägstunnel uselt. Många andra projekt som städerna plnerar just nu måste ses med dessa nya klimatögon. Det handlar om två saker; att alla långsiktiga projekt som påbörjas fungerar och kan leverera även utan fossil förbränning och med mycket högre krav på energieffektivitet, samt att det bidrar till att stärka stadens motståndkraft mot klimatförändringar (helt enkelt klara större vattenavrining och fler värmeböljor särskilt i stenstaden). I Stockholm är vi förunnande att ha bra förutsättningar, vi behöver ändra vår livsstil men inte förska livskvalitet, för många av grupperna som möts här på Köpenhamnsmötet är verkligheten en annan; dåliga ekonomiska förutsättningar att redan idag klara en värdig livskvalitet och med betydligt värre scenarior i form av klimatförändringar i sikte. Frågan om global rättvisa och solidaritet har knappast varit större.
Det sistnämnda kommer vara stakt närvarande i dagens marsch från centrala Köpenhamn till förhandlingscentret. 40 -60 000 personer väntas gå. Dags för mig att ge mig iväg mot stan.
Åsa
Idag möttes man först av de deprimerand enyheterna om att det inte kan bli något avtal i Köpenhamn om klimatfrågorna eftersom USAs kongress inte kommer vara färdiga med sina beslut, och så undrar man ju om alla de parlament och regeringar i en massa länder, kanske länder där man kan tänka sig att det inte alltid går så super snabbt att ta politiska beslut, andra stater som liksom USA är statsbildningar med flera beslutsnivåer och begränsade mandat för presidenten, men alla de länderna få ju snällt anpassa sina beslutsvägar till de internationella föhandlingarna, men inte USA. Konstigt.
Sen kom beskedet att borgerliga regeringen godkännt fossilgasledningen i Östersjön. Kanska inte helt förvånande men ändå trist. Bara idén att trots att Europa behöver typ halvera sina utsläpp av klimatgaser inom tio år så planeras en utbyggnad av infrastruktur för fossilgas. Tänk vad med pengar som Tyskarna och Ryssarna skulle kunna lägga på förnyelsebara energikällor. Så fick vi en miljöminister som inte bara glatt förordar nya motorvägar (Förbifart Stockholm) utan som också bygger nytt för fossilgas.
När ska man börja ställa om till det klimatsmarta samhället då? Är det bara vi hypade innerstadsbor som ska göra om våra privata liv, men de politiska besluten ska inte ändras, eller?
Åsa
Fullmäktigemöte med diskussion om att börja bygga ut spårvägen i Stockholm. Ett roligt ärende där jag som miljöpartist får hålla med den borgerliga alliansmajoriteten och besluta om en första etapp för ny spårväg i Stockholm; en modernisering och förlängning av den som spårväg som Spårvägssällskapet utvecklat och hållit igång sedan 1991 (Stockholms allmänna spårväg las ju ner 1967). Detta blir första steget för en spårväg som inte bara löser besöks och affärstrafiken mellan city och Djurgården utan blir ett allmänt transportmedel för boende och verksamma från nya Lindhagensområdet på västra Kungsholmen via centralen och Östermalm till nya utbyggda Hjorthagen via färjeterminalen i Värtan.
Det är också väldigt bra att lokaltrafiken får erfarenhet av att bygga spårväg i stadsmiljön eftersom det blir ett allt starkar stöd för att också konvertera blåbusslinjen 4 som idag går överfull. Att man påskyndar ett sådand här projekt inför Stockholms år som miljöhuvudstad är ingen dålig plan från de som sitter vid styret. Märkligt att Socialdemokraterna (eller var det bara trafiktalespersonen Jan Valeskog?) använder den tajmingen som argument mot projektet.
Även om den rödgröna talen var märkbart splittrade i detta ärende har jag svårt att se hur en rödgrön majoritet efter valet 2010 skulle stoppa utvecklingen av spårvägsnät i Stockholm.
Åsa
Den rödgröna arbetsgruppen hade ett inlägg i SvD idag appropå EUmötet om finansiering av klimatåtgärder inför Köpenhamn. Hr inte sett någon rapportering om slutresultatet av EUmötet än, men utgångspunkterna var klart deprimerande, 2-15 miljader föreslog den i samanhanget progressiva EUkraften kommissionen inför mötet att EU ska bidra till de över hunder miljader som beräknas som minimum för att klara åtgärder för att mildra de negativa effekterna av de redan gjorde utsläppen av CO2 och minska behoven av storskaliga utsläpp från länder i syd.
Den moderatledda regeringen har inte visat någon avsikt att försöka höja kommissionens orättvisa förslag, och till skillnad från många andra länder har Sverige inte lämnat särskilt många förslag på kreativa lösningar för att säkra finansieringen genom skatter eller avgifter på handel med utsläppsrätter. Den miljöpolitiska talespersonen för moderaterna gör heller ingen hemlighet med att hon anser att flera utvecklingsländer bör betala för anpassning och minskingsåtgärder, för som hon säger ”de står för hälften av utsläppen”… men det är knappast sant om man menar hälften av de utsläpp som redan nu leder till fler översämningar och svårare torka på olika ställen. De länder man vanligtvis menar med industrialierade länder har stått för den allra största mängden fossilt CO2 som finns i atmosfären. Däremot kan flera stora utvecklingsländer komma att ‘balansera’ denna historiska skuld genom egna stora utsläpp åren som kommer. Men att kräva att utvecklingsländerna betalar för våra tidigare utsläpp är varesig rättvist eller särskilt pedagogiskt om man vill ha en bred överenskommelse i Köpenhamn.
Det är att beklaga Sverige och EU att ha en sådan visionslös ledning i denna tid då stora globala beslut är helt nödvändiga.
Åsa
Idag presenterade Miljöpartiet sitt förslag till budget för 2010 i Stockholm. Många bra förslag om bättre miljö och minskade klimatutsläpp; satsningar på grönområden, energieffektiviseringar av bostäder, utfasning av koleldningen i Värtaverket m.m.
Såg att moderaterna ville anklaga oss rödgröna för att vi anväder pengar från utförsäljningar som vi velat stoppa, undrar hur det tänker då… Alla klimatåtgärder som genomförts denna mandatperiod har ju bekostats av den rödgröna miljömiljard som beslutades förra mandatperioden och som alliansen då var emot, men det har ju inte hindrat dem att skryta över klimatarbetet. Men det är ok, bra ideer är till för att spridas, och alla måste ju utgå från de ekonomiska förutsättnigar som finns allt annat vore ju knäppt.
Åsa