Deltog ikväll på en valdebatt som LRF (lantbrukarnas riksförbund) ordnat på Kulturhuset tillsammans med fotografen Jens Assurs bilder på temat hunger och den kommande resursbristen på jorden. Debatten handlade om energifrågor och som inspiration hade LRF gått ut med siffror om att bioenergin i Sverige skulle kunna täcka 70% av energibehoven, alltså mycket mer än vad myndigheterna räknat med hittills. Detta hindrade dock inte Folkpartiets energitalesperson Carl B Hamilton att uttrycka som vanliga skepsis mot allt som inte är kärnkraft – respekt för ärligheten men så värst långt mot ett hållbart samhälle leder ju inte en sådan inställning.
Skönt att få tala om lite långsiktiga frågor i alla fall, och Jens bilder var så klart fantastiska – se dem! (Galleri 3, Kulturhuset).
Skrev på Newsmill idag om att minska miljögifter och Alliansens valförslag om att ta fram en handlingsplan på området, se artikeln.
Målen att minska avfall mängder och förbättra kretsloppen genom att använda matavfall till biogas och biogödsel uppnås inte rapporterade ekot idag. Anledningen är att för lite matavfall samlas in eftersom bara hälfen av komunerna reformerat sina avfallssystem så att man kan separera det biologiska matavfallet.
Avfallsfrågor tillhör inte de sexigare i politiken, men är ändå något alla medborgare berörs direkt av och också gärna har åsikter om. Sveriges avfallshantering skulle kunna bli mycket bättre på att generera britprodukter som biogas och naturligt gödsel till åkrarna. Men incitamenten för kommuner och enskilda är idag små, och minskar ytterligare med den borgerliga regeringens borttagande av förbränningsskatten som var avsedd att gynna utvecklingen av vidareförädling.
Även om de rödgröna ser att förbränningsskatten borde vara kvar så kan man fundera över om en skatt är bästa vägen att gå, bl a eftersom de funnits många brister i utformningen av fröbränningsskatten. Ibland är tydliga förbud enklare sätt för aktörer att hantera, förutsatt att de inte kommer oväntant och utan framförhållning. Förbudet mot deponering av hushållsavfall är t ex något som ger tydlighet på avfallsområdet. Ett framtida förbud av förbränning av biologiskt matavfall kan vara den tydliga signal som behövs för att Sverige ska få ett mer hållbart avfallsystem som inte bränner upp viktiga produkter som kan användas bättre.
Tills dess får vi lite till kommunalpolitisk vilja att tjäna medborgarna väl. I Stockholm har detta tyvärr inte hjälpt eftersom den borgerliga majoriteten avvisat alla förslag på refomer för att utveckla insamling av hushållens matavfall. Är man för att man ser som för fin för att bära ut en påsa med framtida gödsel till soprummet?
Åsa
Jag konstaterar prcis som gröna bloggaren Maria Ferm att det var idag som jordens resurser tog slut enligt WWF och Global Footprint Networks beräkning av hur mycket naturresurser som vi männisor på jorden gör av med sett till hur stor avkastning som jorden ger. Denna ‘Overshoot Day’ inträffade i år en hel månad tidigare än förra året vilket tyder på rekord snabb ökning av naturresursförbrukningen. Ett riktigt nerlag för jordens åreliga finaniser med andra ord. Jordens finansminister borde avskedas och en haverikommission tillsättas. Istället händer… inget, nyhetsuppläsarna fortsätter oberört med andra nyheter.
Hade alla levt på det sätt vi gör i Sverige hade naturresurserna på planeten tagit slut redan till Valborg. De som pekar på befolkningsstorleken som den stora boven till massförstörelsen av natur-kapital måste nog också fundera på om det inte i så fall är befolkningen i vissa länder som bidrar mest. För många människor på jorden behöver använda mer naturresurser för att får näringsrik mat, riktig bostad och ljus att läsa skolläxor i. Men att ett samhälle som kallar sig utvecklat som det svenska? Att vi ser överkonsumtion som något naturligt, ja en del menar att det snarare är tecken på något bra (som kallas tillväxt), det är ju helt absurt. Sveriges riksdag har satt upp övergripande mål för att komma tillrätt med de stora miljöproblemen, men inte bland dem räknat att vi ska hålla oss inom ramarna för vad jorden ger. Miljöförbunder Jordens vänner har länge påpekat att det behövs målsättningar och planering för att minska Sveriges miljöpåverkan utomlands vilket är en förutsättning för att man ska kunna sätta upp en nationalbudget för Sveriges användning av naturresurser totalt sett.
Så många ideer och förslag som finns om tjänster som gör att vårt liv använder mindre resurser är det ännu konstigare att problemet skuffas åt sidan. Att inte bry som om detta problem är att göra oss latare, som att erkänna att efter att vi effektiviserat bort mycket av arbetskraften i industriproduktionen kan vi inte komma på ideer som gör att samhället mer effektivt när det gäller naturresurser. Så korkat. Nej sätt upp en riktigt nationalbudget för Sveriges naturresurser och den förbrukning som vi alla bidrar till. Då kan man sätta mål och analysera årgärder. En första åtgärd blir att minska växthusgasutsläppen mer och snabbare, och betala till länder med låga utsläpp per capita för att investera i ny teknik och klimatanpassade moderna konsumtionsmönster. Då kanske vi slipper att Overshoot Day insträffar före midsommar de kommande åren.
Åsa
Transportstyrelsen är nu färdigs med sin utredning av ett förslag om miljözoner för personbilar för att kunna förbättra luften i städer. Förslaget innebär att städer som har problem med luftkvaliteten på grund av biltrafik inom ett område ska kunna införa förbud mot bilar och lätta lastbilar med så gamla motorer att de släpper ut flerfaldigt mer av de ohälsosamma kväveoxiderna än nyare bilar (förbuden i förslaget gäller PreEuro-klassen, Euro 1 och kanske i ett ytterligare steg Euro 2). Förbudet kan också gälla använding av dubbdäck eftersom dessa är främsta källa för höga partikelhalter. Nästa vecka ska miljönämnden i Stockholm svara på om man tycker förslaget är bra. För att miljözoner för personbilar ska införas i Stockholm krävs både att en kommande regeringen säger ja till förslaget och att politikerna i Stockholm sen beslutar att införa någon eller flera av restriktionerna inom ett område som förslagsvis är hela innerstaden. Vad Stockholmspolitikerna säger om förslaget nu kan ge en fingervisning om man är bredd att gå vidare med beslut den dagen möjligheten ges.
Ett förbud mot äldre motorer skulle enligt miljöförvaltningens översiktliga beräkning (ärende 19) kunna minska kvävedioxidhalten på en utsatt plats som Hornsgatan med 5-8 procent. Det kan låta lite men är ett bra resultat av en enskild åtgärd och skulle ge hälsoförbättringar på många ställen. På Hornsgatan skulle det dock inte räcka för att uppnå den lagstadgade miljökvalitetsnormen, till det behövs en 28 procentig minskning! Med ett förbud mot dubbdäck i hela innerstaden bedömmer förvaltningen att miljökvalitetsnormen för partiklar (PM10) skulle klaras i Stockholm.
Förslaget med miljözoner skulle alltså vara ett relativt effektivt verktyg för städer att minska luftföroreningarna. ‘Uppoffringen’ för bättre luft på detta sätt är en snabbare utfasning av äldre bilar och övergång till odubbade däck på vintern. I Stockholm är kollektivtrafiken förhållandevis väl utbyggd och kan fungera som ett alternativ för bilister de enstaka dagar om året det är blixthalka. Detta gör att det reella behovet av dubbdäck blir väldigt litet. Ett allt bättre utbud av bilpooler ger också familjer som nu har en äldre bil för fixar- och fritidsresor billig tillgång till en modernare bil. En utfasing behöver alltså inte slå så hårt mot låglönegrupper. Men visst kommer det knorras en hel del om detta förslag framöver. Få partier är beredda att ta kampen för hälsosammare luft och kräva föränringar i innevånarnas (oinskränkta?) rätt att köra bil.
Det moderata miljö- opch trafikborgarådet Ulla Hamilton har hittills kommenterat förslaget ytterst försiktigt. Allt för att inte störa valarbetet. Men de boende i innerstaden och längs de större infarterna tror jag har förstått att hälsa måste gå före omaket att byta däck eller transportbeteende. De kommer kräva åtgärder oavsett vilka som sitter vid makten efter valet. Med det här förslaget liggande på regeringens och stadshusets bord kan vi politiker inte prata bort frågan om Stockholmarnas hälsa och skylla på att vi inget kan göra (vilket man har gjort i alltför många år). Skönt att man är med i ett parti som kräver handling!
Åsa
Jag kommenterar idag Centern och Maud Olofssons utspel om Vattenfall på Newsmill och menar att det är bra att näringsministern Maud Olofsson nu föreslår sina allianskompanjoner att Sverige ska sälja delar av energigiganten Vattenfall och använda pengarna till satsningar för utvecklingen av förnyelsebara energikällor. Men förslagt visar att Olofssons styrning över Vattenfall har varit svag.
Det är bra att näringsministern Maud Olofsson nu föreslår sina allianskompanjoner att Sverige ska sälja delar av energigiganten Vattenfall och använda pengarna till satsningar för utvecklingen av förnyelsebara energikällor. Den ohållbar energiproduktion som Vattenfall idag driver i Tyskland och Nederländerna har nog många svenska svårt att förstå varför de är med och äger. Det konstiga med det här förslaget är bara att det är den borgerliga regeringen och centern som näringsminister som under de senaste åren styrt Vattenfall och välkomnat en enorm utbredning av fossil energiproduktion genom köpet av Nuon. Olofsson och hennes statssekreterare har under åren ihärdigt påstått att Vattenfall utveckling på Europamarknaden gynnar svenska energikonsumenter och bidrar till utvecklingen av hållbara produktionsmetoder för energi. Hur kommer det sig att man ändrar den ståndpunkten en och halv månad innan denna regerings mandatperiod är slut?
Miljöpartiet har kritiserat Vattenfalls inriktning på smutsig kol och kärnkraft i Tyskland samtidigt som energijätten gör mycket små satsningar på ny förnyelsebar energiproduktion i Sverige. De rödgröna har presenterat en tydlig inriktning för bättre ägarstyrning där visionen är att Vattenfalls energiförsörjning helt ska basera sig på förnybar energi. Den rödgröna oppositionen föreslog också redan i våras att en extra vinstutdelning från Vattenfall på 5 miljarder görs och går till satsningar på miljöteknik och utveckling av förnybar energi. Denna idé gillar tydligen även centerpartisterna, även om de nu föreslår att ta kapital från försäljningen istället. Kanske är en blocköverskridande energidebatt inte så omöjlig ändå.
Det är inte bara hushållen som slänger stora mängder mat, nu visar en studie som genomförs av Konsumentföreningen Stockholm också att affäerna rensar större mängder än tidigare rapporterar dagens DN och SvD. Inte så underligt kanske med dagens överdåd av färska varor vid alla tider i butikerna, men ändå konstigt att prima mat, till och med högvärdigt kött, inte har en nyttigare plats än i soptunnan. Samhället kan ju inte hela tiden gå emot att bli mindre effektivt, vi måste hitta sätt att bättre använda resurserna. Det kan man göra utan att folk ska börja äta dålig mat. Vet jag att jag ska laga till färskvarorna samma dag så gör det ju inget om de riskerar bli dåliga om två-tre dagar. Och varför har dagens konsumenter skämts bort med att alla typer av färskvaror finns varje dag i butiken, helt oberoende av säsong och vad handlaren finner tillgängligt från producenter?
Åsa
Läser i DN (endast pappersupplagen) idag om hushåll som ‘sorterar sitt avfal för bra’, det handlar om att när man sorterar alla förpackningsmaterial som glas, tidningar, plast och metall, och även separerar matavfallet så blir det inte så mycket kvar till ‘vanliga soptunnan’. Stockholm är i bottenligan när det gäller att ta hand om matavfall från hushållen, trots att biogas som produceras från matafallet är en bristvara i Stockholmstrakten. När moderaterna fick makten för fyra år sedan höjde man också avgfiterna för de villaägare som ändå hade möjlighet att lämna sitt matavfall separat. Under hela mandatperioden har moderaterna också förfäktat alla förslag från bl a Miljöpartiet att öka omhändertagandet av matavfall från hushåll.
Principen att det ska vara lätt att agera miljövänligt är lätt har blivit lätt för politiker från många partier att säga men det krävs politik för att genomföra den i praktiken. Självklart borde det vara både billigare och enklare för varje person och företag att minimera och soretera sitt avfall i stället för att som nu enklaste och billigaste sättet är att kasta allt i samma tunna.
Åsa
-Vi är ett parti som säger nej när det behövs! Centerledarens ord i inledningen på hennes tal i Almedalen i mitten på veckan ringer kvar i huvudet när jag går springer runt på olika miljö- och energiseminarium. Det var ju inte kärnkraften som Maud menade såklart, ändå hänger den frågan mer än någon annan kvar i efterspelet av den moderatledda alliansens politik denna mandatperiod. VDn på svensk kärnbränslehantering betonar på ett spänt möte med miljöpartister att deras uppdrag bara handlar om att lagra bränslet från dagens reaktorer, men frågan är vad kring kärnkraftsfrågorna och hela energipolitiken som går att lita på om Mauds allians fortsätter.
Man säger inte nej till förnybara energikällor men alla vet att den havsbaserade vindkraften inte kommer igång med dagens politik. Frågan är när Vattenfall ser större möjligheter i vindkraft än i kärnkraft. Sällan har väl vägvalet varit så tydligt mellan två regeringsalternativ – rödgrönt för ja till förnybart, och den blå alliansen för ja till kärnkraft. Inget nej där från Centern. Det hade behövts.
Trots rekordmånga seminarier saknade jag något forum där frågan om detta vägval i svensk energipolitik belystes. Bland tjogvis med debatter om förnybar energi berördes inte frågan kring betydelsen av att storföretag nu vill (och med alliansen tillåts och påhejas) satsa miljardbelopp på kärnkraft istället för förnybart. Där stod Kampanjen mot Kärnkraft i sitt tält och delade ut en uppkopierad text om myter och fakta utan att bli insläppta i de fina seminariesalongerna. Så speglar Almedalen en fortsatt förnekelse av kärnkraftsfrågan betydelse.
Åsa
Oscar Hållén, tidigare sakkunnig på statsrådsberedningen, har åt den liberala tankesmedjan Captus gjort vad han kallar en granskning av Miljöparitets inställning till tillväxt och företagande. Captus säger sig vilja granska Miljöpartiet och har för ändamålet startat en särskild hemsida. Initiativet hade kunnat vara intressant, utvecklingen kring näringspolitiken har breddats och långt fler grupper än enbart företagsorganisationerna själva diskuterar idag hur framtidens näringsliv bör se ut. Tyvärr visar den initiala rapporten som Captus beställt inte några högre ambitioner med sitt initiativ; Hålléns ’granskning’ saknar helt utgångspunkt och struktur. Denna diskussion ser ut att bli samma ointressanta megafon för borgerlig icke-politik som så många andra timbro-liknande forum.
Hållén redovisar aldrig sin egen definition av gott företagsklimat eller sann liberalism utan ’granskar’ olika förslag av Miljöpartiets sedan starten 1988 för att sedan själv säga att dessa inte är liberala. Uttalanden som att partiet ”i grunden inte accepterar kapitalism” (eftersom man anser det oförenligt med begränsad rovdrift på naturen) eller är för en ”genomgripande samhällsförändring” (genom att det ekonomiska systemet ska anpassas till ekologiska ramar) ger läsaren en tydlig bild av att Hållén inte tycker Miljöpartiets idéer är bra. Men vad säger dessa påståenden om partiets syn på företagande eller om det finns liberala idéspår eller inte?
Utan måttstock blir ’granskningen’ ostrukturerad och glider in i ett staplande av politiska förslag som författaren inte håller med om (t ex rivningsplaner för att komma tillrätta med giftspridningen från rivning av byggnader, eller att åkermark inte bör exploateras). Varför dessa förslag skulle vara så försåtliga ur företagssynpunkt är oklart.
Hållén drar ett antal smått absurda slutsatser: Han anser t ex att miljöpartiet inte är för småföretag utan mot storföretag eftersom decentralisering och lokalt deltagande är viktiga principer för Miljöpartiet. Förslagen att stötta småföretag och företagsamhet i svagare regioner ska därför inte ska ses som något bra ur företagssynpunkt. Vidare påstår han att Miljöpartiet med ekonomiska styrmedel vill tvinga människor att flytta från storstäder och bosätta sig i små samhällen på landet. Som verksam politiker i Stockholm sedan 2002 känns detta påstående krystat, den storstadspolitik som vi fört fokuserar på bra livskvalitet i staden, stärkt kreativitet/innovationskraft och en positiv utveckling för städerna som välkomnar de som kommer dit.
Miljöpartiet tror inte på fri kapitalism, eller oändlig tillväxt i jordens ändliga system, men att göra det lättare att starta och driva företag är en politik vi för. Företagsamhet finns i ett sammanhang och att diskutera hur företagandet spelar in i samhällsutvecklingen är också en del i att utveckla synen på företag. Det tror jag även liberaler behöver göra.
Åsa